Text: McGyver
En tjej vid namn Orta sitter fången i en mörk stad, men en dag drar drakarna förbi och räddar henne och det är då spelaren kommer in i bilden. Det är alltså spelarens uppgift att agera räddad prinsessa ridandes på en drake.
Till en början är kontrollen lite märklig, draken går inte att styra och man kan säga att den följer en osynlig räls. Spelaren kan endast sikta, styra draken i sidled och dyka samt stiga. Det är inte det enklaste att sikta när fienderna kommer från alla håll och kanter och man får hela tiden byta riktning som man ser från drakens rygg. För att hålla reda på åt vilket håll man ska vända sig finns en radar som mycket exakt visar var fienderna befinner sig
Draken Orta som man rider på kan byta skepnad – eller rättare sagt vingar, det finns tre olika vingar; en vanlig, en glidvinge och en tung vinge. Alla vingar har olika egenskaper, den sistnämnda är klumpigast men har som kompensation det effektivaste vapnet. Man avfyrar olika skott på X-knappen beroende på vilken vinge man har aktiverat, håller man in skjutknappen lite längre laddas ett starkare laserskott upp som sedan avfyras när man släpper knappen. Ifall det skulle bli extra knivigt finns det också ett specialvapen, det aktiverar man genom att trycka in den högra analoga styrspaken, då blir hela tv-rutan färgad med en cool filtereffekt.
Fienderna ser ut att vara tagna direkt ur någon Star wars-rulle, bevingade missfoster som flyger i flockar och gör livet surt för Orta genom att spotta iväg slemmiga bollar mot henne. Det är lika roligt varje gång att bevittna när skotten bokstavligen strimlar fienderna till små flisor som sedan yr runt.
Episoderna är alla mycket olika varandra, man får bland annat bemästra djupa dalar, grottor och emellanåt befinner man sig till och med ovanför molnen och allt detta serveras i en obeskrivligt läcker grafik. Så här fina landskap finns nog inte i många andra spel. I varje episod väntar en boss, alla bossar skiljer sig relativt mycket från varandra, det handlar om allt från gigantiska rymdskepp till larvliknande sjöodjur – allt i en haktappande detaljrikedom.
Den spektakulära arkitekturen lever i perfekt samklang med den stillsamma panflöjtmusiken, som till min förvåning inte blir vildare fastän bossen gör entré.
Alla karaktärer i spelet pratar japanska, men allt är textat på engelska.
Under vissa episoder får man hjälp av någon trevlig typ som också är ute på sin dagliga flygtur, han erbjuder sig att visa vägen och man får följa efter och försöka hålla fienderna borta från honom. Den lugna atmosfären avspeglar sig på allt, till och med när jag med flit sköt ett skott på min vägvisare sa han bara svalt ”Thanks, you love me don’t you?”
Även om bossarna aldrig liknar varandra följer alla boss-strider samma mönster, man skjuter på fiendens Akilleshäl, ibland vänder sig bossen om och man får följa efter, för att göra det ännu svårare skjuter bossen värmesökande raketer eller slår villt omkring sig.
Spelet är en uppföljare till Panzer Dragoon Zwei och Panzer Dragoon Saga, men spelen blev nog aldrig riktigt kända eftersom de då spelades på en Sega Saturn – ett system som inte sålde några enorma mängder.
När man klarar episoder får man tillgång till bonus material som samlas i nåt så omotiverat som ”Pandoras Box”. När man klarat spelet får man spela originalversionen av Panzer Dragoon som alltså är en ren konvertering från Sega Saturn.
Panzer Dragoon Orta är ett spel som skiljer sig från mängden, är du dessutom en destruktiv spelare som inte tröttnar på att panga sönder allt som rör sig är det här ett spel för dig.