Need for Speed: Most Wanted handlar om illegal streetracing där de mest radikala förarna kör om ägarbevisen på sina bilar – det vill säga vad som i USA refereras till Pink Slip. Det är för övrigt där allt börjar. Spelaren har en superhet BMW M3 som är souped up like a crazy. Denna sätts på spel mot Razors bil, men självklart fuskar han och skadeglatt kör han iväg med spelarens kärra. Det är här allt börjar, att ta sig tillbaka till rankingen och möta honom igen – och den här gången dessutom vinna.
När man landar i förorten får man en helt vanlig bil, den är så att säga streetlegal, och det gäller att köra in pengar för att kunna förvandla den till ett vrålåk. När man tjänar in pengar gör man det i olika tävlingar och genom att vinna dessa drar man även in respekt, uppseende och polisbevakning. När man vunnit ett antal tävlingar får man ta sig an den som ligger över en själv på The Black List som är namnet för ägarbevisracingen. Att kvalificera sig för att få köra mot nästa förare blir ärligt talat lite långtråkigt, det är mycket av samma. Att utmana föraren är i och för sig kul, men när det är över får man harva vidare igen. När man vunnit mot en på Black List får man inte hans eller hennes bil direkt, utan man får två val att vända spelchips, ett innehåller ett frikort av något slag, ett besitter pengar och slutligen en bilen. Det kan alltså innebära att man inte får kärran och det är lite surt. Det finns fler val att göra också, men jag brukar sikta på bilen.
Poliserna ser rött när det dyker upp streetracers och de gör allt i sin makt för att arrestera spelaren. Initialt är det lite kul att jagas av polisen och att klara sig undan dem. Men ärligt talat, efter ett par gånger börjar det blir ruskigt långtråkigt och efter ett tjogotal gånger är det så spytråkigt att jag funderar på att sluta spela. Jag måste undra om Electronic Arts har speltestat detta? För även de måste inse hur fruktansvärt tråkigt den här delen är. Det är lite som när man har bråttom i Pokémon och genar genom gräset – nog fan kommer det någon pryl som ska slåss. Bara att i Pokémon är det över på en minut – här kan det ta 10-15 minuter om poliserna är riktigt ettriga.
Grafiken är snygg och de har jobbat mycket med hastighetskänslan. Det görs nu för tiden genom att införa tunnelseende och att blurra bilden. Det är så i verkligheten också, att man får tunnelseende – i alla fall får jag lite smalare synfält i 250 blås – men inte sjutton blir min syn rubbad. Överlag så är grafiken bra. Musiken är ju som alltid helt vanlig musik och det är upp till var och en om den gillas. Passande är den i alla fall.
Bilbyggardelen är av hyfsad klass, men kan inte jämföra sig med de bästa i genren. Det finns det mesta man önskar sig utom engagemang. Man kan lacka om bilen, sätta dit lite eldsflammor och måla fälgarna med mera, men det förefaller nästan som om den här sektionen är sekundär. Det bör den vara till racingen, men racingen är heller inte i toppklass. Nu låter jag kanske negativ och till viss del är det så. Jag hade personligen hoppats så mycket mer på Most Wanted. Jag ville verkligen att det skulle vara så bra som det föreföll att vara på de bilder och filmer jag sett. Det är inte så bra kort och gott, men det är nog bra för att köpa det. Utvärdera själv vilken typ av bilspel du vill ha och handla därefter.