Gameboy Advance har blivit lite av en recyclig-maskin. Många gamla trotjänare från Super Nintendo dyker upp och nu har Namco följt trenden och satsat på ännu äldre spel – gamla arkadklassiker.
Galaga och Galaxian
Shoot’em up av den gamla hederliga skolan. Man styr ett rymdskepp längst ner på skärmen och skjuter uppåt mot utomjordingar som bara vill en sak – se ditt skepp explodera. För att göra livet surare för dig attackerar de dig och skjuter svärmar av skott. Galaga och Galaxian är två olika spel, men ur stöpta ur samma form. Jag kommer i ärlighetens namn inte ihåg släktskapet mellan de båda, men jag förmodar att jag får mail om det.
Spelen är inte snygga, tvärt om, men de har kvar sin charm och då det inte kommer spel i genren med samma upplägg håller det faktiskt ännu.
Pole Position
Klassiskt Formel 1-spel som först gjorde succé i spelhallarna och sedan på bland annat Commodore 64. På C64 var det Atari som publicerade spelet och jag har för mig att det var de som gjorde arkadspelet också, men det kan ju vara de som hade de amerikanska rättigheterna – nu kommer fler mail åt mitt håll kan jag förmoda. Pole Position var i alla fall ett actionfyllt F1-spel, där man inte bara tappar hastighet när man kraschar, men brinner upp.
För Poles räkning är det svårare att roa, för det är ett spel i en genre som förvandlats mycket och det utan att själva konceptet ändrats. Man ser även dagens bilspel bakifrån – den vyn finns alltid med – och i ärlighetens namn känns det ålderdomligt. Pole gör verkligen skäl för namnet Namco Museum.
Ms. Pac-Man
För att tänja ut Pac-Man succén skapades en kvinnlig variant – Ms. Pac-Mac. Konceptet är samma, bara aningen tjejigare – rosett på huvudet och så. Även om Pac-Man är bäst, så är det inte mycket skillnad och man kan lika gärna spela med fröken PM i stället. För dem som inte känner till Pac-Man, skäms på er, går det ut på att äta upp prickar på ett begränsat utrymme. Det finns spöken på banan som vill eliminera dig och det gäller att hålla sig undan. På varje bana finns fyra piller som gör att man kan äta upp spökena.
Ms. Pac-Man håller även in i 2000-talet och det är ett av spelkassettens höjdpunkter.
Digdug
Här har vi ett spel som var jättepopulärt, men trots det inte fått något spel som lånat konceptet och tagit det vidare. Inte nåt som jag kommer ihåg i alla fall. I Digdug är man en slags gruvarbetare som har en luftpump. I varje spelyta har man ett antal monster, vissa ser ut som en motorcykelhjälm och andra är gröna drakar. Dessa vill eliminera din karaktär och det vill inte du. För att eliminera monstren kan man antingen stå nära och pumpa upp dem till de spricker eller gå under en sten som sedan lossnar och faller i huvudet på dem. Det sista ger mer poäng, speciellt om man kan platta till flera med samma sten.
Digdug är – enligt mig – cartridgens höjdpunkt. Det finns inget som liknar det och det passar alla. Lagom klurigt, stressigt och komiskt – det har det mesta. Att det sedan inte bjuder på så mycket mer än det man ser direkt, det kommer blir bara mer moster och stressigare för varje nivå, det får man stå ut med. Det är ju ett arkadspel hur man än vänder och vrider på det.
Namco Museum
För att avrunda recensionen så kan man säga att blandningen av genres och antikvärde är bra. Det är egentligen bara Pole Position som känns tamt. Namco Museum är en bra reskamrat när man inte vill sitta koncentrerad, utan snarare vill slå ihjäl tid. De flesta av spelen är så kallade ”slå-sitt-eget-high-score-spel” och det brukar göra att man kan spela länge, även om det är i korta intervaller.
Är man nostalgiker, då är det ett bra köp ganska naturligt, men jag skulle säga att även senare generationens spelare borde uppskatta spelens enkelhet och spelglädje. Ett minus är att man får hosta upp med 629 kronor, rekommenderat konsumentpris, och det känns som rena rånet med tanke på att spelen finns att finna på nätet för den om letar – vila emulatorer för både arkad och C64. Betyget kan kännas snålt, men i jämförelse med vad andra spel erbjuder i dag kan dessa inte konkurrera. Hade Namco Museum sålts för 99 kronor eller kanske 199 kronor, som jag personligen skulle tycka var en rimlig prislapp, skulle det vara ett bra köp, nu landar det på okej. Spelen är tidlösa och mitt tips är att vänta med att köpa dem tills de hamnar på rea eller som budget, för de är ju inte samma typ av färskvara som dagens grafik- och plygonstinna titlar.