Mat Hoffman är en legend inom BMX-sporten och konsolversionerna av hans andra spel är mycket bra. Tyvärr kan man inte säga detsamma om GBA-spelet som är högst mediokert.
Precis som med att bra spel brukar belönas med en uppföljare så är det inte heller ovanligt att bra spelkoncept utmanas av en efterföljare. För ett par år sedan satte Tony Hawk’s Pro Skater en milstolpe i spelhistorien genom att höja ribban för extremsporter till tv-spel. Serien blev en gigantisk succé och är det än idag. Det dröjde inte länge innan andra extremsportare inom andra grenar ville prova vingarna och utmana Tony Hawk om spelarnas pengar. Mat Hoffman tillhör en av de utmanarna (Activision ville snarare ta monopol på marknaden, Mat blev rekryterad/Red).
Mat Hoffman’s Pro BMX 2 är ett spel där man i rollen som Hoffman själv eller ett gäng andra professionella BMX-åkare ska köra igenom ett antal banor på vilka man ska utföra trick och slå poängrekord för att låsa upp nya banor. Vad det är som ska utföras står innan i beskrivningen av banan och rangordnas efter hur svårt det är. Vanliga saker som ska göras kan till exempel vara att man ska göra en grind på ett hinder, köra på vissa föremål, göra vissa trick på vissa ställen, eller uppnå en viss poängsumma innan banans tid rinner ut eller liknande.
Spelets grafik är ren med detaljerade miljöer och smidiga rörelser i animationerna. Till och med kraschlandningarna har vissa variationer. Menyerna är dessvärre lite tråkiga och känns ibland lite ostrukturerade. Det kan vara lite virrigt att hitta rätt till en början. Dessutom är delar av texten i menyn lite otydlig, vilket gör den svår att läsa ibland.
Musiken i spelet är inget märkvärdigt i sig. Till skillnad ifrån Tony Hawk-spelen som brukar ha en ganska gedigen uppsättning låtar känns det som om Hoffman är lite svagare på den punkten. Effekterna finns där även de men gör inte så mycket väsen av sig. Man kan höra ett klinkande ljud när man gör en del ramptricks, smällar när man kraschar och skrapande metall när man grindar, annat än det är det svårt att tidvis ens märka att det finns ljudeffekter.
Spelets kontroller känns för mig som en blandad kompott. Det har en uppsjö tricks och har även begåvats med att kunna länka ihop tricks till avancerade kombinationer. Ändå känns det sidoscrollande konceptet ibland lite stelt. Manuals käver ibland hög precision och att svänga är lite väl stelt i vissa hektiska situationer. Det känns som om det finns en hel del att hämta här för att nå upp i Tony Hawks kaliber. Spelet är dessutom ganska svårt, det krävs att man ibland får nöta ett visst trick många gånger för att komma vidare. Motståndet kan ofta fungera som en drivkraft att prova vidare och öva och öva, men vissa tricks kan nästa vara på gränsen till frustrerande.
Så vem bör inhandla det här spelet då? Ganska många faktiskt. Det är långt ifrån perfekt men har helt klart sina ljusa stunder. Har man inte något av Tony Hawk-spelen bör man dock satsa på dem i första hand, men är man helt galen i extremsportspel kan det vara värt besväret att slänga ett öga på. Hoffmans spel skiljer sig ganska markant från Tony Hawk-serien. Kort sagt ett bra spel.