Mario Kart DS använder båda skärmarna givetvis. Den övre är för 3D-racing, det vill säga spelet, och den undre funkar som karta. Det finns två olika kartor, en som visar hela banan och en som visar det avsnittet som man kör på för tillfället. Den sistnämnda är riktigt bra och man kan helt köra efter den om man vill. Här ser man även om någon bakom skjuter iväg något mot en och så ser man var allt ligger på banan. Mycket bra utnyttjande av skärmarna – även om det inte är så värst interaktivt.
Det fösta som händer, efter att jag valt Grand Prix och Toad samt vilken kart jag ska köra – här väljer jag inte den flugsvampstylade tekoppen utan den som ser ut som en kart, är att jag står på startlinjen och ska försöka göra en zippstart. Jag varvar och trycker på B-knappen. Alla andra sticker iväg och jag åker bakåt. Snacka snopet! Det visar sig att B är lika med Back. Snabbt byter jag till A-knappen och får finna mig att vara sist i fältet.
Det jag startat med är 50 cc och ärligt talat är det för lätt. Det är nästan promenadsegrar rakt igenom och så har det varit på i stort sett alla Mario Kart-spel. Det som är bra är att man kan kolla in banorna, lär sig lite om spelet och så vidare. Det är en duktig övningsrunda. Man behöver inte spela 50 cc, men som en fan tänker jag klara allt i hela spelet – så är det bara.
Banorna som är fyra nya och fyra så kallade retrobanor – per motorklass. De sistnämnda är som att träffa en kär gammal vän, även om de snyggats till lite. Det är speciellt Super Nintendo-banorna som är lite polerade och det gör i och för sig att den genuina känsla vattnas ur något, men jag gissar att det är ett nödvändigt ont för de som inte spelat Super Nintendo-versionen och skulle uppfatta dem mindre snygga i jämförelse med de andra. I och med att de har så många olika banor, 32 stycken totalt, från så många olika Mario Kart-spel blir variationen av hinder väldigt bra – de både ser olika ut och agerar mycket annorlunda i jämförelse med varandra. Och med hinder menar jag även rörliga saker, så som de här lurviga djuren som hoppar upp ur hål på marken till det klassiska runda monstret med vassa tänder som är kedjat i marken.
Det har kommit några nya vapen och ett av dem är min favorit. Det kommer en bläckfisk som glider upp framför en och kastar svart bläck rakt i ansiktet, vilket resulterar i att hela skärmen försvinner och man ser bara banan delvis. Då kan man använda den nedre skärmen och köra i princip lika bra. När bläcket rinner på skärmen är det effektfullt och koolt.
Kontrollen är bra, bättre än i de senaste versionerna. Kartarna svarar på ett bra sätt och sladden är inte bara häftig, utan mycket användbar när man kommer upp i klasserna. Dessutom ger rätt hantering av sladd en lite mini-boost, det vill säga en kort fartökning. Slipstream har adderats, det vill säga när man åker bakom en annan kart och utnyttjar dennes luftmotstånd för att öka hastigheten. Ligger man nära en framförvarande kart kan man även här få lite extra utgångshastighet när man ska köra om.
Att spela mot andra trådlöst är den största nyheten. Här kan man spela mot andra spelare antingen som finns i närheten eller via Internet. Att spela via Internet är självklart kul, men ärligt talat är det som roligast när man har andra i sin närhet – det är hur kul som helst när någon blir träffad av ett sköldpaddskal och skriker ut sin frustration. Att valla in ett grönt sköldpaddsskal är fortfarande bland det roligaste som finns. Och att åka på sitt eget på en studs är totalt förnedrande.
Mario Kart DS är helt klart min personliga favorit på Nintendo DS. Det är kort och gott ruskigt kul. Att spela igenom det och låsa upp allt är kul, men precis som med de konsolversionerna är det som roligast när man spelar mot andra. Nu – i och med att man kan spela via Internet – kan man spela mot andra när helt man känner för det och det är ju nästan för bra för att vara sant.