Text: Thomas ”Ronin” Petersson
Det är trevligt att det inte bara är Digital Illusions och Massive Entertainment som håller moder Sveas fana högt. Nu axlar Uppsalabaserade Starbreeze stolt manteln med Knights of the Temple – Infernal Crusade. De hänger resolut ringbrynjan över dina kontorsaxlar och placerar ett slött medeltida tvåhandssvärd i dina valklösa händer. Det är tempelriddardags.
Vid det här laget har ordföranden i den lokala Hem och Skola-föreningen troligtvis gått hem och ställt sin post till förfogande. Allas er kvartersskribent har i tur och ordning varit gladiator, barbar och nu tempelriddare. Det är något att ta med i sin CV det.
Det är med viss förväntan man drar igång sin alltför sällan använda Xbox för att tackla ett av de mer tacksamma spelämnen man kan tänka sig. Fagra damer i skira sidentyger, härligt morbida vapen, röda kors på vit bakgrund – Jerusalem.
För att inte tala om att du för omväxlings skull – hmm – ensam får rädda världen.
Allt sammantaget en schysst kompott för vilken gamer som helst.
Vi går rakt på sak. Knights of the Temple är hyfsat. Det är förvisso inte nyskapande. Striderna blir vanligtvis likartade och variationsfattiga och spelaren bjuds varken på några finesser eller upplevelser utöver det vanliga. Ändå är det alltså hyfsat? Ja, jag ska förklara. I all sin befriande enkelhet uppnår man nämligen i stort sitt mål. Man ger sig inte på något man inte klarar av. Kameran är oftast med i matchen. Då den däremot inte är exakt utan filmar striderna ur en obekväm eller konstig vinkel kan det rentav göra slarvsyltan roligare. Det blir litet levande, nästan som om kameran panorerat runt dig och din motståndare. Den placerar sig sällan i den där irriterande, statiska positionen. Kontrollerna är helt okej. Kombinationerna du lär dig efterhand fungerar även om beat’em up-experten säkerligen efterfrågar fler tekniker. Blir du träffad under tiden du utför en slagserie avbryts den, men det tillför bara en gnutta realism. Spelet hade sannolikt blivit finesslöst och för lätt om du kunnat mala dig genom dina fiender med frenetiskt knapptryckande utan risk. Nu känns det i alla fall som det är du själv som strider. Missar du en blockering eller svingar för sent gör det ont.
Vår favorithjälte denna vecka heter Paul. Ända sedan barnsben har han velat följa i sin fars fotspår och bli tempelriddare. När vi kommer in i spelet har något ytterst obehagligt inträffat i Belmontklostret. Biskopen som har dött är inte död utan en annan. Eller? Ja, något åt det hållet. Den sedvanligt yppiga flickan, här Adelle, besitter ovanliga läkekrafter. Därför kidnappas hon och skall offras för att… äh, strunt samma egentligen. Följ den linjära vägen framåt, för ära och rättvisa och förhoppningsvis en kram av Adelle i slutet.
Som den äkta riddare du precis blivit, drar du på turné till klassisk riddarmark, exempelvis Jerusalem och den mytomspunna Petra. På vägen färdas du genom stämningsfulla banor. Klostret du börjar i erbjuder faktiskt en ganska kuslig miljö. Munkarna har blivit bindgalna och hackar frenetiskt mot dig. Således har du inte mycket att välja på. Vilket vi förstås uppskattar. Slafs, hugga, skada, separera kroppsdelar.
Uppdateringsproblem råder ej och laddningstiderna är acceptabla. Din omgivning ser bra ut, även om upplevelsen förtas något av att spelandet alltid är 100 % linjärt. Man har heller inte lagt ner speciellt mycket energi på att smycka ut hus, väggar i din omgivning. Det är rent och ser förvisso trevligt ut men är ingen haktappare. Ljud, musik, animationer och mellansekvenser håller till merparten hög klass. När du är allvarligt skadad ändras musiken och får en mer dyster klang. Mysigt. Allt svingande ser överlag riktigt bra ut. Sekvensen där du dör har litet Max Payne över sig och är en tjusig detalj. En annan detalj rent utseendemässigt är att spelet verkar ha optimerats för en väldigt mörk bildinställning. I de dunkla inomhusbanorna hade man velat låna ett par IR-goggles från 2000-talets Splinter Cell och implementera i den mörka medeltiden. Att spela med persiennerna uppdragna en solig dag är med andra ord uteslutet. Självklart kan man göra bilden ljusare på teven men tyvärr förtas upplevelsen litet av bilden som då blir gräll och trist.
Uppriktigt sagt fattas det i mitt tycke ofta något i alla dessa spring rakt fram-spel. Varför inte en möjlighet att à la Deus Ex göra saker litet som man vill? Litet roliga effekter à la Max Payne eller Prince of Persia och fler kluriga tankenötter i Myst-anda? Litet mer tid, engagemang och kodande hos utvecklarna så når man i bästa fall dit. Men som jag beskrev ovan gör man en sak och enkom en sak i detta spel. Man rör sig framåt mot ett förutbestämt mål. Vägen dit kantas av ständigt återkommande fiender som alla beter sig likadant. Det är upprepning men ändå en godkänd sådan. En sak man bör ha i åtanke är att det är omöjligt att göra alla nöjda. Smak är subjektiv. Alla tycker inte om samma film och kör inte samma bil. Alla tycker inte om samma spel heller. Tycker du om relativt välkontrollerat vapenviftande med få och lagom lätta gåtor är detta ett okej spel. Anser du som jag att ett spel skall innehålla mer för att få ett högre betyg är det inte mycket mer att säga.