Vad utvecklaren Sucker Punch gjort rätt från början är att fatta ett tydligt beslut om vad de vill låta spelaren uppleva.
Vill man konkurrera direkt med GTA och skapa en realistisk stadskärna med häftiga karaktärer och fylla den med populärkulturella referenser? Vill man konkurrera med eposet Red Dead Redemption och skapa en levande världsbild med realistiska karaktärer och knyta ihop allt med en blytung handling? Vill man konkurrera med det lite mer linjära LA Noire (eller Mafia II för den delen) och återskapa en tidsanda med kärlek för varje liten detalj?
Vill man konkurrera med andra titlar som Crackdown och Prototype med sina enorma lekplatser till städer och ge spelaren övernaturliga krafter som möjliggör overkligt mycket förstörelse och explosioner.
Vad utvecklaren Sucker Punch gjort rätt från början är att fatta ett tydligt beslut om vad de vill låta spelaren uppleva, nämligen det sista alternativet ovan. inFamous 2 är inte särskilt snyggt, klättringen är ett automatiserat skämt, karaktärerna är tråkiga, rösterna är ganska opersonliga och handlingen känns som något som pågår i bakgrunden av all förödelse man hela tiden lämnar bakom sig. Men nog är det roligt ändå!
Utan att ha spelat ettan upplevs inledningen av tvåan något förvirrande, men den frustrationen glöms bort då staden New Marais snabbt öppnas upp för en. Där finns det väldigt mycket att göra utöver huvudhandlingen. Sidouppdrag att klara, samlingsobjekt utplacerad överallt att hitta, småbrott att lösa, gatumusikanter att trakassera. Allt man gör ger en erfarenhetspoäng som används bland annat för att låsa upp nya egenskaper. Vissa val man gör ger en också antingen bra eller dålig karma som påverkar både handlingen och vilka egenskaper man får tillgång till senare i spelet.
Lägg till möjligheten att skapa egna uppdrag i en editor så förstår man att den här lekplatsen kan leva länge till. Det är såklart upp till spelarna, för Sucker Punch testuppdrag som är de enda uppdrag som finns ännu är inte mycket att hurra för.
InFamous 2 har mycket brister men man kommer på sig själv att ha riktigt roligt ändå, det finns tillräckligt mycket att göra för att det lekfulla barnet inom sig ska få sitt. Känslan att surfa fram toksnabbt på en elledning, göra ett hopp och sedan segla ned mot en grupp ovetande fiender med elgranater redo är spelglädje.