Headhunter

Så har då även sista hästen från Dreamcast-stallet hittat hem till Playstation 2. Det är svenska utvecklarna Amuzes första riktigt stora äventyr, Headhunter, som nu tar upp kampen mot tungviktare såsom Metal Gear Solid 2 och Syphon Filter. Har då Amuze lyckats med sina stora ambitioner? Svaret på den frågan är ett stort: Nja. Spelet har både bra och dåliga sidor – något man blir varse ganska tidigt i spelet.

Headhunter utspelar sig i en nära framtid och handlar om den stentuffe Jack Wade som är stans bäste headhunter, det vill säga något mellanting mellan polis och prisjägare. Han har under mystiska omständigheter tappat minnet och tvingas – i början av spelet – börja om från början och genomgå samma träning som alla gröngöling-headhunters får göra – ett smart sätt att på ett naturligt sätt smyga in den obligatoriska nybörjarträningen i spelet. Jack märker dock snart att allt inte står rätt till i stan, och det största hotet utgörs av det mystiska företaget Biotech som dominerar framtidens handelsvara: Mänskliga organ. Han får dock hjälp av bombnedslaget Angela Stern, dotter till en mördad industrimagnat, som behöver Jacks hjälp med att avslöja Biotechs hemligheter.

I Dreamcast-versionen av Headhunter klagades det en hel del på kontrollen, och visst har den sina problem, då den är något för avancerad för att passa det ganska snabba gameplay som stundom erbjuds. Spelmomenten påminner en del om Metal Gear Solid men med mer betoning på action. Spelaren kan gömma sig bakom i stort sett vad som helst och även smyga fram längs väggar och kika runt hörn utan risk att bli upptäckt och således också hamna i häftiga skottdueller där du, utan att blinka, kan ta skydd bakom väggar och dylikt för att ladda om. Dessvärre ställer kameran i kombination med kontrollen till problem eftersom autosiktet inte uppfattar saker som inte står rakt framför dig och har du då ett rörligt mål att sikta på, måste du först vända dig mot målet för att sedan använda autosiktet och då kameran inte hänger med automatiskt har du ingen aning om vart du siktar eller var din fiende befinner sig. I de flesta situationer funkar dock kontrollen ganska bra och jag upplevde inte att det störde spelet särskilt mycket.

Det jag däremot stör mig på är historien och karaktärerna. Karaktärerna är totalt personlighetslösa och huvudpersonen Jack Wade är en träbock utan like – och varför alla konsolspelshjältar, från Max Payne till Snake och Jack Wade, måste låta som de tömt i sig några pavor whiskey övergår mitt förstånd. Resten av personlighetsgalleriet utgörs också av tröttsamma klyschor. Nu kanske någon säger att det viktigaste är ju inte vilka personer som är med – det viktigaste är ju hur roligt det är att spela, och jag skulle säkert hållit med för fem år sedan. Idag har jag andra kriterier och jag hävdar bestämt att faktorerna ovan hör ihop. Samtidigt som jag spelade Headhunter höll jag även på att spela ett annat spel, Silent Hill 2, som har ännu värre kontroll och vars spelmekanik egentligen är väldigt simplifierad och mekanisk. Men jag upptäckte att varje gång jag satte mig att spela Headhunter, drogs jag hela tiden mot Silent Hill 2 istället och jag kunde direkt säga orsaken: Jag bryr mig inte ett dugg om vad som händer med karaktärerna i Headhunter. Att spel blir allt mer likt film betyder inte bara att grafiken är viktig, spelmakarna måste också titta närmare på vad som får spelaren att vilja spela vidare. När jag stötte på ett klurigt problem i Headhunter kände jag aldrig den iver att komma vidare som krävs för att ett spel ska bli fängslande, just därför att jag egentligen inte brydde mig om vad som skulle hända.

Om man bortser från detta ett ögonblick så upptäcker man att Headhunter också innehåller en hel del bra saker. Det är trots allt ett ganska omväxlande spel, man får prova på att köra motorcykel och det finns många sätt att lura sig förbi vakter vilket gör att man som spelare kan prova många strategier för att klara av problematiska moment. Man får också spela med en annan person längre in i spelet. Videosekvenserna från nyhetsstudion, som för storyn vidare, är både välgjorda och ganska välspelade, och den Robocop 2-liknande humorn som genomsyrar spelet finner säkert de flesta givande. Grafiken är helt ok utan att direkt blända men den riktiga höjdpunkten är ändå musiken som mestadels består av pumpande orkestermusik som på ett mycket häftigt sätt förstärker actionmomenten i spelet.

När detta skrivs är det bara dagar kvar tills Metal Gear Solid 2 släpps i Sverige och som ni redan förstått så kan jag inte rekommendera någon att köpa Headhunter istället för det. Däremot om några månader när du genomsökt varje skrymsle av Metal Gear Solids miljöer och suktar efter mer – då kan det nog vara aktuellt med en närmare titt på Headhunter. Amuze har gjort gjort en stark och ambitiös prestation och även om den inte når ända fram så lovar det mycket gott för framtiden och således också för svensk spelindustri.