Visste du att...
6.5

Fur Fighters: Viggo’s Revenge

Text: Greven

I spelläget för singelspelare skickas fem söta gosedjur ut på ett äventyr som går ut på att rädda de förlorade barnen som finns utspridda i världen samt omkullkasta den elaka General Viggos planer. Till sin hjälp har de en arsenal i ogosiga vapen samt sina respektive olika egenskaper. Till exempel kan pingvinen simma under vatten, medan katten kan klättra och draken flyga och så vidare. Här och där finns speciella teleportikoner som har en av de övriga Fur Fighters som symbol. När man springer igenom dessa förflyttas den karaktären man för närvarande spelade med tillbaka till kontrollrummet och istället får man kontrollera den nya. Det krävs med andra ord list och strategi för att ta sig igenom spelet. För att ytterligare krångla till det hela så accepterar barnen man ska rädda bara att bli räddade av sin respektive förälder så att försöka rädda en drakbaby med pingvinen låter sig inte göras.

Fur Fighters är snyggt utformat med sin tecknade film känsla och är tillräckligt stort för att tillfredsställa den ivrigaste platformsfantasten – även om det i grund och botten bara är ett förklätt actionspel. Det finns massor att utforska, mängder med saker att plocka och en uppsjö fiender att slåss mot. När man skjuter andra djur så slipper man blodsplatter och istället bildas ett moln av teddybjörnsfyllning vilket är en liten gullig detalj. Förutom singelspelet finns även nåt Deathmatch-liknande som kallas Fluffmatch.

Grafiken är snygg och snabb. Figurerna är roligt animerade, bakgrunderna är varierande – även om de är enkelt uppbyggda – och det finns gott om detaljer. Små fiskar och fjärilar finns i omgivningarna även om de inte inverkar i spelet. Havet är snyggt animerat och strömmar och vattenfall finns det också. Ljudeffekterna är bra och de talade dialogerna är mycket välspelade med brittisk accent. Riktigt kul är den enerverande fystränaren, komplett med tysk accent, som följer Fur Fighters igenom spelet. ”Why can I jump?” frågar en Fur Fighter. ”Bekoz yo arr a kangaroo, you idiot!” fräser fystränaren med bästa Schwarzenegger uttal. Hysteriskt roligt!

Det finns hela åtta olika spelkontrollsscheman att välja på, men inget är helt bra. För att kontrollera ditt djur behövs bägge spakarna och en hel bunt knappar. Till detta ska läggas att det är hyfsat svårt att sikta in sig på fienderna. Det finns ett autosikte men tyvärr döljs krysset av de färgglada bakgrunderna och det händer ideligen att du tror att du försöker skjuta en fiende men siktar på en annan och därför blir träffad själv av den första. Vidare fastnar man ibland på ställen där man inte kan komma bort ifrån om man inte har kontroll på rätt figur vilket är mycket irriterande. Kameran gör också att man ibland hamnar i sån extrem närbild att till exempel bara din vänstra fot syns och det är inte helt lätt att komma loss om man nu fastnat i ett hörn och bakgrunden är enfärgad och man bara ser en stor fot på hela bildskärmen.

Fur Fighters är en bra idé, som tyvärr inte når ända fram. Spelet snubblar framför allt på den hopplösa spelkontrollen och en kameravinkel som gör att man misstänker att kameramannen är påverkad av rusdrycker eller annat. Att Playstation 2-versionen sedan är en portning av Sega Dreamcast-spelet utan större förändringar gör ju heller inga insättningar på pluskontot. Man skulle kunna uttrycka det så att det kändes betydligt fräschare på Dreamcast för ett år sedan om man säger så.