RULE #9: Om du köpt spelet kommer du att ångra dig.
Filmen Fight club fick bra kritik men skapade rubriker för att den inspirerat till att starta egna slagsmålsklubbar runtom i USA. Snabbt fanns bilder på korkade amerikanare som blivit misshandlade bakom en nattöppen matbutik. Jag älskar USA, men fruktansvärt vad det finns lättinfluerade jänkare. Å andra sidan kanske det handlar om några hundra personer totalt av 256 miljoner, det blir väl som tre svenskar procentuellt. Nog om det.
Nu kommer ett spel baserat på filmen, men utan filmens skådespelare – det hade nog varit för dyrt att hyra in Brad Pitt och Ed Norton kan man förmoda. Däremot är karaktärerna de samma. Det hela går ut på att slå ner sin motståndare och det gör man genom sparkar, slag och olika grepp eller kast.
Man får välja typ av slagsmålsstil och jag valde självklart kampsportsstilen – korkat nog. Ganska snabbt insåg jag att tuffa sparkar inte går hem då de utannonseras långt i förväg och snabba attacker är nyckeln till avancemang. I stället började jag använda snabba knytnävsslag som jag matade på motståndaren och sedan när denna började vackla körde jag med grepp. Lite fegt, men det är inte mitt fel – det är spelets som tillåter sånt. ”Leg Sweep i International Karate”-flashback.
Under en match får karaktärerna sår och blodet rinner, råkar man få sin arm bruten kan man fortsätta men den är satt ur spel. Får man inte ett slag som genererar i benbrott får man se en röntgenbild på var benet går av. Spelet fångar viss del av filmens atmosfär och det är spelets starkaste del, för själva fightingen är av högst medioker klass – man kan som sagt lätt hamra sig igenom alla matcherna om man vill. Handlingen i storymode är rätt korkad och man trycker gärna sig snabbt vidare från den.
Ska man uppskatta Fight Club-spelet krävs det nog att man tycker att filmen är den bästa genom tiderna plus att man besitter en mycket udda spelsmak.