EyeToy Play verkar ha dykt upp från ingenstans. Ingen enorm press-hype, reklamfilmer eller förhandstittar hade jag sett på spelet innan jag började läsa alla strålande recensioner – och då fanns det redan att köpa på spelbutiken runt hörnet där jag bor. Då jag alltid har ett vakande örnöga över spelindustrin är detta verkligen ingen ordinär företeelse. Jag vet inte vilka anledningar som det beror på men när jag väl fick EyeToy Play var det otroligt spännande att koppla in det för att börja spela och undersöka den geniala uppfinningen. EyeToy Play är en liten kamera, ungefär som en webbkamera, som man kopplar in i sin Playstation 2. En CD ingår som innehåller 12 separata spel vilka är utvecklade till EyeToy Play-kameran. Hela konceptet är häpnadsväckande nyskapande och man undrar hur ett sådant otroligt uppfinningsrikt tillbehör har lyckats släppas från ett företag som Sony – och inte från någon av de innovativa pionjärerna så som Shigeru Miyamoto, Hideo Kojima eller Yuji Naka. (Kan bero på att Sony jobbar rätt mycket med video och annat…/Red) EyeToy Play-kameran plockar upp spelarens rörelser så som rörelsesensorerna man brukar se i agentfilmer. Samtidigt så ser man sig själv lite svagt i bilden på sin tv. Alla de 12 spelen man får med till EyeToy Play bygger alltså på spelarens rörelser och därmed exakt vad som händer framför tv-apparaten.
Man får som sagt 12 olika spel med EyeToy Play och dessa heter Wishi Washi, UFO Juggler, Beat Freak, Ghost Catcher, Mirrortime, Kung Foo, Boxing Chump, Plate Spinner, Boogie Down, Rocket Rumble, Keep Ups, och Slap Stream. Jag kan slumpmässigt välja ut några av dessa minspel och förklara vad de går ut på. Wishi Washi är det mest grundläggande spelet man får till EyeToy Play och det går ut på att tvätta fönster. Det gör man genom att röra på sina händer eller röra på vad som helst framför kameran. Kung Foo går ut på att skydda sitt huvud mot attackerande ninjor genom att slå dem med armar och händer. Lättast är att veva på armarna och röra på hela kroppen så mycket man kan då det i själva verket inte är händerna som slår fienderna utan rörelser som kameran plockar upp. Det är egentligen fusk och förstör nöjjet med spelet – men det är mycket effektivt. Ghost Catcher går ut på att man ska ta kål på spöken och fladdermöss genom att veva handen över dem tills de försvinner. Boxing Chump går ut på att boxas med en stor robotfigur. Detta är i början väldigt roligt men när man inser att det inte finns någon variation i sina slag eller manövreringar blir det snabbt väldigt tråkigt. De två bästa och mest genomtänkta spelen i EyeToy Play är Rocket Rumble och Mirrortime. I Rocket Rumble skickas det upp fyrverkeriraketer upp på skärmen som det är upp till spelare att aktivera dem och sedan spränga dem genom att trycka på en detonationsknapp. Utmaningen i det hela ligger i att man inte kan aktivera olika färger av raketer samtidigt om man inte aktiverar en vit raket mellan de olika raketfärgerna. Mirrortime går ut på att rädda sig själv från en spegelvärld genom att trycka på gröna knappar i skärmens kanter. Vad som gör det hela svårt är att man måste se upp för de röda knapparna och skärmen vänder och vrider sig åt alla håll så att rörelserna blir uppochnervända och bakåtframvridna då och då.
EyeToy Play är en utomordentligt innovativ ny spelform som tyvärr fascinerar mer än vad det underhåller. Spelkänslan saknas kraftigt i många av de 12 minispelen man får till kameran och det känns ofta som man spelar någon form av budget- eller gratisspel av den form som man hittar på Internet. Det är även mycket lätt att fuska med EyeToy Play i många av spelen så som att använda en soffkudde för att göra din hand större eller helt enkelt bara flytta dig närmare kameran så att alla dina rörelser bli mer omfattande. Visserligen kan man fuska i så gott som alla spel nu för tiden, men då krävs det oftast koder eller fusktillbehör av något slag. När tanken att fusk är möjligt precis när som helst begränsas automatiskt utmaningen och spänningen i spelet. Jag känner ofta att en stor del av glädjen i tv-spel är att man känner sig stolt och tillfredställd av sina framsteg och förbättrade färdigheter.
EyeToy Play har alltså vad man brukar kalla en dålig inlärningskurva. Det är svårt att formulera, men när möjligheten att klara banorna på ett väldigt lätt sätt finns förstörs en del av nöjet. Om man kunde flyga genom banorna i Mario-spelen till exempel skulle inte göra hoppandet så kul, så snart man fick problem med en fiende eller ett hopp skulle man bara flyga över. Man ska inte behöva spela spel på ett visst sätt för att göra dem roliga. Jag tycker alltså att spelstrukturen i de flesta av de 12 minispelen man får till EyeToy Play är ganska ogenomtänkt.
EyeToy Play är ett perfekt spel för föräldrar, lillebror, lillasyster och flickvän – om sådan finnes – eller någon annan som vanligtvis inte spelar tv-spel. Det är även mycket passande att kunna plocka fram om du och dina polare har en tv-spelsfest. Det är däremot förmodligen ingenting som du kommer att sitta uppe och spela ensam om nätterna – eller dagarna för den delen. Förhoppningarna om att nya spel till denna fantastiska uppfinning ska släppas är givetvis skyhöga och av rykten att döma så är de redan påväg. Om dessa har mer spelkänsla och nytänkande än de 12 man får till EyeToy Play så kommer det lilla tillbehöret säkerligen att placera sig i historieböckerna.