Eternal Darkness

Deep into that darkness peering, long I stood there, wondering… Fearing… Doubting…

Med detta hårresande citat av Edgar Alan Poe börjar det mycket välgjorda skräckäventyret Eternal Darkness från Nintendos Silicon Knights. Ett spel som ursprungligen skulle släppas på Nintendo 64, men som sedan vidareutvecklades till Gamecube. Det har alltså tagit en enorm tid för Silicon Knights att utveckla detta spel – och det kan man se.

Eternal Darkness är trots första anblickens liknelse ingen Resident Evil-kopia. Det har sin helt egna vändning på skräckgenren med många nya spelkoncept och tekniker. Eternal Darkness bygger mycket på story och hur spelets story framförs. I början förstår man inte riktigt vad det handlar om eller varför saker och ting händer, men pusselbitarna faller så småningom på plats och gör spelet mycket spännande. Det hela bygger i grunden på den uråldriga legenden om Necronomicon – de dödas bok. De kultförklarade Evil Dead-filmerna bygger även dessa på ett liknande koncept. Fast i det här spelet heter boken The Tome of Eternal Darkness.

Spelet börjar med att Alexandra ”Alex” Roivas farfar, Edward Roivas, har blivit mördad på ett ytterst mystiskt sätt och hon beslutar att undersöka fallet i hans kusliga gamla hus. I en hemlig källare hittar hon The Tome Of Eternal Darkness och det hon läser i boken får man spela. Man får alltså resa bakåt i tiden och spela genom alla stora händelser som boken har varit med om, vilket bland annat är första världskriget, romarriket och Indiana Jones-liknande tempel med mera. Alla epoker har sin egen spelbara karaktär men alla har anknytningar till varandra som blir mest tydliga mot slutet av spelet. Men mellan varje kapitel i boken så kommer man tillbaka till det spöklika huset för att lösa fler gåtor som karaktären Alex. Detta gör att spelet inte blir lika enformigt som vissa andra liknande spel kan bli. Det märks att Eternal Darkness är utvecklat med sikte mot de äldre spelarna då det inte bara är obehagligt och skrämmande utan också mycket utmanande. Det krävs ofta att man verkligen använder sin hjärna för att lösa spelets pussel och inte bara valsar igenom det med grundläggande spelkunskaper, det vill säga hitta en nyckel och sen använda den.

Man möter många olika skräckinjagande monster och demoner i spelet och dessa kan man utplåna med vapen eller magier. Vapnen skiljer sig beroende på vilken del av spelet man är i, det vill säga tidsepok. Från svärd och yxor till pistoler och hagelbössor. Men kampsystemet är alltid sig likt. Man kan vifta vilt med sitt vapen eller låsa en fiende i Zelda-stil och sedan välja var man vill att sitt slag ska placeras. På detta sätt kan man till exempel hugga armarna av fiender för att lättare kunna gå segrande ur striden, vilket gör att striderna blir lite mer taktiska. Att spelet även har en utomordentlig kollisionsdetektion gör att striderna ofta känns mer äkta än i många andra spel av den här typen. Står man till exempel i en smal korridor så krävs det att man slår överhuvudsslag på grund av att väggarna hindrar sidoslag. Magierna i spelet kräver en stunds meditation, men kan ge spelaren ny energi, sköldar och andra magiska egenskaper. Den kan även kalla på magiska följeslagare, öppna magisktförseglade dörrar och annat användbart. Det konstiga med det här annars mycket välgjorda äventyret är att ordet ”magic” stavas ”magick” genom hela spelets gång – huruvida det är en miss eller inte lämnar jag osagt. Det är allt igenom mycket noggrant förklarat in i minsta detalj då man kan läsa om så gott som allt i sin omgivning.

Den största innovationen i Eternal Darkness är Sanity-mätaren – det vill säga sinnestillstånd. Det är en grön mätare som sänks varje gång man möter en fiende, men den stiger igen varje gång man avslutar en fiende med ett speciellt slag. När den här mätaren börjar ligga lågt så börjar det hända konstiga, mystiska och läskiga saker i spelet. Man kan lätt börja undra om det är spelets karaktär eller en själv som tappar förståndet. Vad är det som händer? Jo, till att börja med så blir kameraperspektivet förvrängt lite som i en Hitchcok-film och man börjar höra röster, till exempel barn som gråter, folk som mumlar eller kvinnor som skriker. Det kan även hända saker som att det börjar rinna blod på väggarna, ljudet på Tv:n sänks, banan vänds upp och ner, karaktären dör för att sedan återuppstå och mycket mer.

Grafiken i Eternal Darkness är inte lika imponerande som i konkurrerande spelet Resident Evil, men den är och å andra sidan i full 3D och är långt ifrån dålig. Vissa delar av spelet lyser med detaljrikedom och närvarokänsla, medan andra känns mer monotona och intetsägande. Rösterna i spelet är nästan alla mycket välgjorda och har man svårt att hänga med i de ganska avancerade engelska språket kan man ställa in så att det även blir textat. Musiken är mycket stämningsfull och passande till spelets tema. Det tar ett tag att komma in i Eternal Darkness då storyn och spelupplägget är ganska segt i början ungefär som i ett rollspel. Men som alla vet så är just dessa spel svårast att slitas från när man väll sjunkit in i dem. Eternal Darkness: Sanitys Requiem är ett riktigt stort, utmanande, välgjort och spännande äventyr som absolut ingen Gamecube-ägare får missa, punkt slut.

You too will come to understand, fear as I have.