Text: Thomas Petersson
Han föredrar en Dodge Charger framför en Ferrari, har lyckats hålla sin identitet hemlig i två spel redan och han klarade garanterat halkkörningen galant. Tanner är tillbaka och vi kikar närmare på ett av årets hittills mest Hype-ade spel.
Megakända skådisar, reklamfilmer och en massiv annonsering är alltihop aktiva beståndsdelar i den senaste upplagan av en av de populäraste köra bil-serierna de senaste åren. Titeln Driver förpliktigar, och vem sade att reklam var överskattat? Trots att Driver 3 (eller Driv3er som någon ALU-praktikant på Atari döpt det till) inte är mer än halvdant kommer det att sälja bättre än Piggelin i sommar. Ja, ni läste tyvärr rätt. Driv3er är en besvikelse och lever inte i närheten upp till de högt ställda förväntningarna. Med det sagt kastar vi oss in i händelseförloppet. Såja, häng inte läpp, spelet har sina ljuspunkter.
Jag har en devis jag använder mig av när jag recenserar. Jag försöker att alltid ge produkten en rättvis chans – att inte döma ut den för tidigt. Självklart varierar tiden jag lägger ner våldsamt beroende på vilken typ av spel (eller annan vara) man testar. Men siktet är ställt på att köra igenom en så stor del som möjligt, för att hitta essensen. Detta sätt att arbeta på är absolut inget unikt för just mig. Merparten av alla recensenter gör på liknande sätt. Att jag tar upp det beror mest på en sak. Jag skall berätta en hemlis för er. Min devis sprack som melonen som åkte i backen i cykelhjälmskampanjen för X antal år sedan. I mitt tycke är det nämligen ytterst tveksamt om Driv3er förtjänar sena nätter och ett rekorderligt genomspelande. Jag går till och med så långt som att påstå att spelet luktar. Det stinker inte, men det luktar. Hybris, närmare bestämt.
Spelet inleds med en riktigt läcker film, det må sägas. Förväntningarna blir förstås än större. Men när du sedan axlar manteln som den stenhårde Tanner och beger dig ut i den GTA-inspirerade stadsmiljön (säg vilket bilspel i stadsmiljö som inte jämförs med GTA de senaste par åren) går det mesta galet. Efter upprepade tryck på knappen för att gå in i bilen – det krävs några gånger för att Tanner verkligen skall förstå att det är det du vill – gasar man så sakteliga ut. Kontrollen känns oprecis, men de klassiskt feta bakdäcken med vit text och charmen hos mullrande V8:or tar för en stund över. Efter en kort, kort stund undrar jag om det verkligen är ett toppspel från Atari jag spelar. Ett spel som skall förlänga arvet från serien vars namn för alltid skrivit in sig i spelhistorien, Driver.
Det känns inte så.
Alla som sett en amerikansk film vet hur en sexmeters Cadillac eller Lincoln beter sig i en kurva. Ut med rumpan i en fet överstyrd sladd. I Driv3er verkar de vilja visa alla i hela världen vilken rutten väghållning jänkebilarna har. Många fordon i spelet är i princip omöjliga att praktisera god, kontrollerad och framför allt rolig bilkörning med. Sväng en aning för mycket och du snurrar. Sväng på en raksträcka och bilen börjar wobbla som en festprisse på cykel på väg hem en alltför sen fredagskväll. Så här håller det på. Kontrollproblem varvas med grafiska buggar hemmahörande på V-Rally som är en handfull år gammalt. Håll i er, för det är inte slut än.
Fysik och realism är frekvent använda ord inom spelskrivandets värld. Diskussionerna går varma om hur realistiskt ett bilspel skall vara. Strunt samma. En sak vet jag. Kommer jag i 70 knyck med en lastbil och kör på en lyktstolpe, eller kanske ett staket, då går saker sönder. Vad som garanterat inte inträffar, och vad vilken vettig spelare som helst vill skall inträffa, är att lastbilen tar bom stopp och kastas upp i luften av smällen. Vilken grafikmotor som helst anno domino 2004 skall klara av att återskapa en vettig kollision med dött materia.
Ett liknande fenomen drabbar den hårt prövande spelaren när det blir skjuta av. Utmed en skjutbana tidigt i spelet pangar du elakingar på pappskyltar. Gott så. Men när en elaking befinner sig bakom en sladdrig trälåda och man släpper loss en skur av 9mm-patroner i tron att den förstås upplöses i beståndsdelar… ja, då får man sig en överraskning. Lådan skuttar runt likt en yster kanin på vårbete. Men sönder, det går den då rakt inte.
I de spel som präglade barndomen för en datorspelande pojk som nu passerat de 30, ingick Pit Stop och Out Run. Ett av momenten i klassiska bilspel då, var att det ofta gick fort och att bilar helt plötsligt poppade upp framför dig. Denna effekt var fullt gångbar då. Det var en del av utmaningen och helt enkelt konstruerat så, eftersom dåtidens teknik inte klarade av att måla upp ett djupare landskap. Men kraftig pop-up-effekt i bilspel idag? När spelen alltmer går ut på att vara så sofistikerade och realistiska eller effektfulla som möjligt. Nej tack.
Vi nöjer oss med den tunga salvan kritik. Jag har inte ens nämnt gå ur båten/bryggabuggen eller den inte alls imponerande grafik spelet serverar oss. (Det är inte ens speciellt snyggt på X-box om vi skall vara ärliga.) Jag har inte nämnt att Tanner rör sig som en stelopererad provdocka eller att man nästan lika gärna kan skjuta på måfå eftersom det inte går att sikta på ett vettigt sätt.
Som alltid skall man bilda sig en egen uppfattning. Om möjligt genom att testa demos, läsa flera recensioner och snacka med kompisar. Jag vågar dock påstå att antalet die hard-fans av Driver som blir besvikna är långt större än de som kommer tycka om det, vilket ytterligare påvisas av den massiva recensentslakt spelet genomgått sedan det släpptes för en tid sedan.
Driv3er har sina poänger. Flera spellägen finns. Du kan köra runt fritt, leka tafatt med polisen eller bara cruisa runt i Miami och Nice. Fartkänslan och de feta uppställen i kurvorna lyckas understundom nå dit det hela tiden är tänkt – då ett brett flin sprider sig längs mungiporna. Dock alltför sällan. Storyn i spelet är det heller inget fel på. Även om man kanske tagit de filmliknande egenskaperna i spelet en aning långt så bidrar de ändå till att upprätthålla en viss charm och stil. Mellansekvenser, riktigt läckra filmer och en av de bredaste ensembler kändisröster ett spel haft lyfter också spelet en bit. Synd att det inte räckte särskilt långt. Synd att reklamkampanjer, brist på självkritik och en tendens till storhetsvansinne tilläts överskugga kvalitetsutvecklandet i ett i grund och botten bra spel.
Tiden har runnit ikapp och förbi Driver. Skall man rädda konceptet krävs stortag.
Sökes: bilkunnig kvalitetssäkrare till Atari.