Har du någonsin haft önskan att kunna nita rapparen DMX? Nu har du chansen!
Def Jam Vendetta understryker våldet inom hip hop-musiken en aning – men på ett kul sätt. För ett eller om det var två år sedan under hip hop awards i Kalifornien blev det en krigszon då alla som var där hade vapen med sig. I Def Jam Vendetta har de organiserat gatufighterna och numera slåss de i arenor, men man kan välja rätt fritt på att slåss i eller utanför själva ringen.
Def Jam-turneringen drivs av D-Mob och vägen till att möta honom är lång och mödosam. Innan man ens kommer i närheten av honom krävs att man ska vinna över ett stort antal kombattanter, däribland DMX, Method Man och Ludachris. Alla musiker som finns med i spelet som slagskämpar är kontrakterade av skivbolaget Def Jam och all musik som spelas ligger självklart på deras label. Med i spelet finns ingen ur rapgruppen Public Enemy, men det gör däremot deras musik lyckligtvis.
Spelet börjar med att en kille som är med i turneringarna har lyckats skuldsätta sig upp över öronen och han tillkallar hjälp i form av spelaren. Det är upp till honom att rädda polaren från skulderna och en mycket smärtsam inkassering om inte medlen finns. När man kastat sig in i cirkusen är det sedan ingen väg ut, det gäller att ta sig till toppen och visa var skåpet ska stå.
Spelandet påminner om gamla fribrottningsspel, tänk brottning från slutet av 90-talet. Det är vare sig speciellt imponerande eller välspelande, men det är charmigt på något sätt och i alla fall jag fastnade i spelet och slutade inte innan jag visat D-Mob vem som är kungen av Def Jam – det är jag om någon undrade. Det som irriterar mest är när man möter flera samtidigt, för då hänger inte spelet med på vilken fighter man planerar att attackera, utan den släpar efter på den man senast brottades med. Det gör att man ibland går fram till en fighter och tror att man ska koppla ett grepp, men bara viftar i luften åt annat håll och blir abrupt nedtagen på jorden ordagrant.
För att göra spelet patetiskt har inslag som fighting-groupie inkluderats. När man blir en respekterad fighter kommer tjejerna fram från alla hörn och vill bli spelarens flickvän. De till och med slåss om att vara det och då är det – tyvärr – spelaren som får kontrollera den ena. Det ger inget till spelet i sig självt och det är bara död tid. Okej, vinner man får man access till bilder på tjejerna vilka kan liknas med lite lättare mjukporr – ni vet, stiliga bilder i Café.
Grafiskt sett är spelet inget höjdarspel, men musiken är mycket bra. Den består av en massa hip hop och håller mycket hög klass soundtrack-mässigt. Sedan är det självklart upp till var och en om man gillar musikstilen.
Ska man köpa Def Jam Vendetta? Hmmm. Det är en svår fråga, det är kul att spela trots alla begränsningar, men när man väl klarat det – vilket i mitt fall tog runt 4-5 timmar utan instruktioner och jag kunde inte göra specialattacken i 80 procent av matcherna – finns väldigt lite spelvärde. Det är som sagt kul, men jag rankar personligen spelet som en klockren hyrtitel.