Hack and slash med dödens lie.
Viscerals Games tolkning av Dante Alighieris tolkning av helvetets nio cirklar är både äcklig, stötande men ändå tämligen underhållande.
Korsriddaren Dante lurar, eller rättare sagt klyver, Döden och tar hans lie. Detta efter att han fått veta att det heliga krig som han utkämpat i Guds namn inte varit särskilt fritt från synd. Väl hemma upptäcker han att hans fru, Beatrice, har blivit mördad och han ser Lucifer släpa ner henne i helvetets avgrund. Desperat efter frälsning följer han efter dem.
Man behöver inte spela Dante’s Inferno länge för att inse att det här spelet nuddar vi ämnen som tidigare legat orörda i spelsammanhang. Ord som synd, frestelse, helighet och frälsning blir extra kraftfulla i det här sammanhanget. Vad sägs till exempel om att döda odöpta barn? Eller, döda odöpta barn med jätteknivar till händer? Stötande och äckligt är bara början av det, ju längre ned i helvetet spelaren sjunker, desto vidrigare blir miljöerna och monstrerna. Det är ju trots allt själva helvetet som spelet gör sitt bästa i att måla upp.
Som tur var har man Dödens lie och ett kors som skjuter… kors. Genom att döda Satans undersåtar får man själar som man i sin tur använder för att låsa upp nya attacker. Genom att välja mellan att vara helig och ohelig kan man låsa upp olika typer av attacker. Lite varstans i helvetet sitter människor på knä och gråter över sina öden, det är spelarens val att antingen döma eller förlåta dem. Det är på det sättet alla valen görs mellan helighet eller ohelighet.
Det är med andra ord bekant, väldigt bekant. Väggar av eld stänger av vägen framåt, döda alla fiender för att kunna fortsätta. Dra i en spak, klättra på väggar, flytta på lådor och slakta mer fiender. Olikfärgade behållare för att fylla på energi, magi och själar, alltså valuta. När de enorma bossarna dyker upp och sedan avslutas med ett extremt våldsamt quick time event är det inte längre några tvivel om vad utvecklarna strävat efter att efterlikna.
Det här är nämligen God of War med kristen terminologi. Det enda riktigt unika inslaget på det speltekniska planet är relikerna som Dante kan utrusta sig med. De har olika unika egenskaper som blir bättre ju mer du använder dem. En fräsch bris i en orkan av deja vú.
Men det funkar ändå, spelet är inte särskilt snyggt men bilduppdateringen blir åtminstone aldrig ett problem. Miljöerna är fantasifulla och varierar kraftigt beroende på vilken synd man befinner sig i.
Problemet med Dante’s Inferno är att man verkligen har sett allt förut, dessutom i mycket bättre tappning. Visceral Games har tagit ett lyckat koncept och endast bytt färg på omslagspapperet. Men det kan ändå vara värt en genomspelning för er som älskar genren.