Crisis Core: Final Fantasy VII

Så låt oss sammanfatta historien om Final Fantasy VII och dess spinoffer. Dirge of Cerberus var en ospelbar smörja, Before Crisis ett halvtaskigt mobilspel som aldrig släpptes utanför Japan och Advent Children en 101 minuter lång orgie i specialeffekter utan en gnutta behållning bortom timslånga svärdsdueller. Och alltsammans har sin bas i en av Final Fantasy-seriens allra svagaste delar. Det är med andra ord inte utan viss förvåning jag konstaterar att Crisis Core är det bästa PSP-exklusiva spelet hittills.

Där övriga FF7-spinoffer koncentrerat på det övernaturliga och omänskliga i originalspelet så är Crisis Core framförallt en karaktärsdriven historia. Det handlar om den unge Shinrasoldaten Zack och hans förhållanden till människorna omkring honom. Oavsett det är välkända karaktärer som Aerith och Sephiroth eller nya bekantskaper som Zacks mentor Angeal så spelar varje karaktär en viktig roll i händelseförloppet. Det är här fröna sås som kom att blomma ut i Final Fantasy VII. Och innan ni alla skriver kommentarer om mitt förvirrade tempus är det värt att poängtera att Crisis Core är en prolog. Samtidigt både en retroaktiv förklaring till många av oklarheterna i FF7 som en hållbar historia i sig. Och med Zacks slutgiltiga öde i bakhuvudet blir hans spirande relationer än mer bitterljuva.

Men kanske än mer väsentligt än att Kazushige Nojima skrivit sin första begripliga historia på länge är att Square skapat sitt första riktigt bra actionrollspel sedan Secret of Mana. Fullständig rörelsefrihet till trots så är det uppenbart att exaktheten från en rondbaserad spelmotor tickar någonstans i bakgrunden. Olikt Kingdom Hearts menlösa knapphamreri krävs här nämligen både fingerfärdighet och strategi. Eller ja, spelsystemet ger åtminstone utrymme för det. Den normala svårighetsgraden är tyvärr förolämpande enkel och kräver egentligen inte mer än ett aktivt avtryckarfinger och ett halvt öga på skärmen. Hard går att välja redan från början och i det här fallet rekommenderas det, såvida man överhuvudtaget är intresserad av själva spelandet och inte bara bakgrundshistorien till FF7.

Grafiskt sett är Crisis Core ett litet mästerverk. Har jag förstått det rätt är detta det första spel sedan God of War: Chains of Olympus som utnyttjar PSP:s högre klockfrekvens på 333 mhz och det märks, för just Chains of Olympus är det enda spel på plattformen som ens kan närma sig dess detaljrikedom. Den mindre skärmen bidrar förstås till att öka skärpan men Crisis Core känns ändå ändå nästan lika snyggt som de allra vackraste Playstation 2-spelen, även om FF7-världens gråbruna miljöer drar ned helhetsintrycket lite. Därför är det synd att musiken inte alls håller samma klass. Bortsett från en del ok FF7-remixer är det nästan enbart monton synthpop som inte gör någon glad.

Vad som trots allt är lite överraskande är att Crisis Core är väldigt välanpassat till det bärbara formatet. Sitter man på en lugn plats med lite tid över är det ett perfekt tillfälle att avancera vidare i storyn och titta på några av de tuffa filmsekvenserna. Men har man istället bara någon hållplats kvar på bussen så finns det ändå anledning att slå på spelet. Det bjuder nämligen på ett hundratal extrauppdrag man kan ta sig an direkt från pausmenyn. De tar sällan mer än några minuter vardera men man kan i princip räkna med att få ut någon form av trevlig extrautrustning, och oavsett vilken nivå man ligger på lär det finnas ett som erbjuder precis rätt grad av utmaning.

Crisis Core är ett i grunden välgjort spel som är gjort med PSP i åtanke från början. Det är med andra ord precis vad PSP behöver för att på allvar hävda sig mot fenomenet Nintendo DS, men framförallt är det ett spel ingen PSP-ägare bör missa.