Text: Greven
Crazy Taxi till PS2 är en portning av samma titel till Sega Dreamcast, som i sin tur byggde på arkadspelet med samma namn. Spelet bygger på en princip så enkel att till och med min gamla farmor skulle greppa den: Plocka upp en kund, kör så det ryker, stanna i det markerade området och håva in pengarna. Nästa kund…
Spelet utspelar sig i en stad som kraftigt inspirerats av San Francisco, det vill säga branta backar och tvära kurvor, gammeldags spårvagnar, mängder med folk längs gatorna – alltsammans badande i underbar Kalifornisk sol. Det enda man saknar är väl en genuin reproduktion av Golden Gate-bron.
Det finns två olika banor där den ena är en direkt kopia av arkadspelets, och den andra – som även fanns i Dreamcast-versionen – är en mer fri tolkning av samma typ av branta backar etcetera. Bägge är tillräckligt stora för att vara underhållande ett bra tag och bjuder på så varierande omgivningar som sandstrand, villaförorter, citytrafik, motorvägar – med livsfarliga långtradare som gärna byter fil precis när du tänkt passera – och slingriga bergsvägar. Realism har fått stå tillbaka till förmån för ett mer fantasirikt innehåll. Det är till exempel fullt möjligt att köra ner i vattnet och plocka upp kunder från havsbottnen. Eller varför inte ta genvägen genom affärsgallerian och på samma gång njuta av att skrämma slag på intet ont anande shoppare? Och vem har inte hela livet velat testa hur det känns att bränna igenom stan i tunnelbanegångarna – med bil? Här har du chansen! Det är för övrigt riskfritt att utföra dessa övningar då både du och din bil är helt odödliga. Att köra på bilar när man har en kund innebär dock att din dricks nollställs – och i USA lever man på dricks.
Det finns två olika spellägen. Arcade mode: Här man får ett antal sekunder till att börja med, sen erhåller man extra tid för varje kund – när du har slut tid får du game over. Den andra modellen är att man får en begränsad tid -3, 5 eller 10 minuter – och sen gäller det att köra ihop så mycket pengar som möjligt. Utöver dessa två spelvarianter finns även bonustillägget Crazy Box, där man får öva upp sina kunskaper på 16 olika minispel. Ett minispel är till exempel att man ska köra omkull bowlingkäglor på en fantasirik bowlingbana. Minispelen sträcker sig från ”larvlätt” till ”omöjligt” – så det finns nåt för alla.
Grafiskt har Crazy Taxi en hel del att erbjuda, samtidigt som det tyvärr finns en rejäl dos buggar med i paketet. Spelet är nästan omöjligt att skilja från Dreamcast och arkadversionerna och har ett härligt flyt i skärmuppdateringen. Städer, fordon och människor är snyggt utformade med en tecknad film-känsla. På minussidan hittar vi de förhatliga pop-ups som vi inte vill se på en PS2. Det vill säga objekt som ska ritas ut vid horizonten har en förmåga att plötsligt bara ”poppa” upp istället. Nu hör det till saken att Acclaim som stått för konverteringen från Dreamcast-vesionen uttryckligen fått order från Sega att inte göra några som helst förändringar, så samma pop-up-effekt återfinns även där och för övrigt även på arkadversionen. Men lite trist är det när vi vet att PS2 har betydligt bättre prestanda än så. Nåväl, detta kan man leva med. Det är inte så påträngande mitt under brinnande spel i alla fall. Då är det värre med kollisionsdetekteringen som ibland spårar ur fullständigt. De värsta exemplen är när man släpper av en kund och ska dra iväg igen och bilen spinner i sidled så att bakdelen av bilen åker ”igenom” kunden. Eller ibland så fastnar bilen mot en vägg och hela skärmen rycker i ett epilepsiframkallande inferno i flera sekunder innan bilen lossnar igen. Inget av detta påverkar egentligen spelandet, men det ser lagom snyggt ut.
Hoppas du gillar Offspring och Bad Religion, för det är vad som bjuds på musikmässigt i Crazy Taxi. Det punkiga soundet passar rätt bra in i spelets rytm och ljudeffekterna är hyfsade medans rösterna i spelet tyvärr är rätt mediokra.
Spelkontrollen är busenkel även om det krävs en del tillvänjning för att kunna utföra några av de specialmoment som till exempel ”Crazy Drift” som är ett måste i vissa situationer. Det jag finner mest irriterande är att jag måste utföra momentet ”Crazy Dash”, som gör att man får extra hastighet, ideligen för att hålla lite sprutt på kärran. Slutklämmen blir ändå att Crazy Taxi är ett underhållande sätt att använda sin tid på, och som partylir är det riktigt hett eftersom det är så lättfattligt och förlåtande. Har du aldrig spelat Crazy Taxi på någon av de tidigare formaten är det väl värt sina pengar. Men om du redan kört Dreamcast-versionen till leda finns ingen anledning till att springa benen av sig till närmaste spelbutik.