Har man bara spelat Castlevaniaspel från det senaste decenniet lär Dracula X Chronicles komma som en smärre chock. Borta är det fria utforskandet och rollspelsinslagen, i stället rör det sig om ren action. Till och med jag som avnjutit serien under en längre tid ryggar tillbaka lite vid första mötet med den kompromisslösa kontrollen och uppskruvade svårighetsgraden. Låt er inte luras av den moderna 3D-grafiken, i grund och botten är det här precis den sorts spel som hörde den sena 16-bitarseran till.
Som tur är har det åldrats förhållandevis väl. Konami visste redan då hur man designade schyssta plattformsbanor och hårda men rättvisa bossar. Grafiken har som bekant fått sig en uppfräschning, och musiken är som alltid i Castlevaniasammanhang av absolut toppklass. Vad som tydligast utmärker att Dracula X Chronicles inte är utvecklat idag är kontrollen. Nej, den är inte dålig. Snarare, som jag tidigare var inne på, kompromisslös. Du har fortfarande ingen annan än dig själv att skylla när du dör, men de moderna småfusk vi vant oss vid lyser med sin frånvaro. Vampyrjägaren Richter rör sig ungefär lika smidigt som en stenbumling och hoppkontrollen är obefintlig. Trots det går det att ta sig igenom spelet utan att bli träffad en enda gång. I teorin i alla fall. Rent praktiskt är det nära att jag kastar min PSP i golvet i ren frustration när en Fleaman för tionde gången i rad sänker ned mig i samma stup.
Det är värt att nämna att man förutom huvudnumret även får med två andra spel i paketet, även om man måste låsa upp dem genom att hitta löjligt välgömda föremål på banorna. Originalversionen av Rondo of Blood är ungefär som 3D-remaken fast lite svårare, medan direkta uppföljaren Symphony of Night är en lika sublim upplevelse som alltid. Det usla röstskådespeleriet har ersatts av ungefär lika uselt men mindre nostalgiskt röstskådespeleri, flertalet buggar har hamrats ut och underbara I am the Wind har fått stå tillbaka för ett mindre inspirerande sluttema. Har man missat det på både Playstation och Xbox live arcade är Dracula X Chronicles ett givet inköp, för Symphony of the Night är en modern spelklassiker.
Jag utgår dock från att de flesta som kan tänkas vara intresserade av paketet redan har spelat Symphony, så Rondo of Blood får ändå sägas vara den primära attraktionen. Som den sista länken mellan de gamla actionbaserade Castlevania och dagens äventyrsspel är det en intressant historisk relik som fortfarande innehar en hel del spelglädje på egna meriter, så länge man är beredd på att det inte är lika förlåtande som dagens spel.