Visste du att...
7.5

Capcom vs. SNK 2

Text: Silverman.

2D-fighting är en genre som tilltalar äldre gamers – de som inte luras av snygg grafik. Låt oss kalla spelarkategorin för finsmakare.

Att recensera ett spel som Capcom vs. SNK 2 är en smula vanskligt, då den primära målgruppen betraktar spelet och dess genre 2D-fighting ungefär som Kalle Anka på julafton – inget får ändras och allt ska vara som det alltid varit. Alltså tvärtemot resten av alla spel som släpps på marknaden, där det krävs innovation och banbrytande grafik för att konsumenterna ska få upp ögonen för det.

Capcom har dock till viss mån ansträngt sig för att utveckla sina tvådimensionella sparka-och-slå-spel. Alltsedan det banbrytande Street Fighter II har nya karaktärer och nya tekniker tillkommit och när nu SNK:s alla klassiska figurer från spel som exempelvis King of Fighters tillkommit i Capcom vs. SNK 2 så tar spelet faktiskt hem titeln som det mest kompletta 2D-figtingliret någonsin. Det innehåller till exempel fler gubbar än det första Capcom vs. SNK till Dreamcast och möjligheten att välja mellan olika fighting-stilar – hämtade från de olika spel som karaktärerna kommer ifrån ursprungligen. Fördelningssystemet från ettan finns också kvar där du kan bilda ett lag med en till tre medlemmar och sedan fördela styrkan mellan dina kämpar på det sätt du själv finner lämpligt.

Problemet är bara att Capcom näst intill har monopol på tvådimensionella slagsmålspel vilket gör mig en smula orolig – speciellt då främste konkurrenten SNK slängde in handduken i slutet av förra året. Jag befarar att utvecklingen av genren sakta men säkert kommer självdö om inte någon rycker in med konstgjord andning och detta grundar jag först och främst på spelet som jag just nu sitter med i min hand, Capcom vs. SNK 2. Hur stor fanatisk beundrarskara genren än har idag kommer den inte fortsätta köpa samma spel om och om igen hur länge som helst, för det är precis det som det här spelet är – ett identiskt hopkok på saker som folk har spelat i tio år. Detta märks bland annat på grafiken som är mer än lovligt sömnig. Bakgrunderna är snygga men skär sig väldigt mycket mot slagskämparna, som ser ut precis som de gjorde på Super Nintendo för tio år sedan – lågupplösta, lika kantiga, pixliga och utrustade med exakt samma animationer. Ljudet är snäppet bättre men håller ingen speciellt hög klass då det mestadels utgörs av typiska fightingklyschor och skränig, slarvig musik.

Nu säger säkert 2D-fanatikern: ”Men det är ju så det ska vara – precis som på den gamla goda tiden”. Jag håller med. Den här genren är svår att utveckla och vissa hävdar säkert att Capcom nu gjort det till perfektion, något jag själv inte så gärna håller med om. Grafiskt skulle det kunna gå att göra så mycket mer och vad är det som säger att man inte får lägga in snygga mellansekvenser och försöka ge bakgrundsinformation och motivation, det vill säga mer kött på benen till våra hårtslående karaktärer?

Så vad sätter man då för betyg på ett spel som man känner sig så ambivalent inför? Jag dristar mig till en trea men anser samtidigt att denna trea är värd att kommentera. Det är ett bra och komplett spel, därom råder ingen tvekan, men problemet är att det fortfarande är samma spel som vi redan har spelat åtskilliga gånger förut. 2D-fanatikerna har säkerligen redan köpt spelet men du som är ny i genren bör provspela innan köp för att se om det passar din smak. Du som bara är halvintresserad av 2D-fighting bör absolut ta dig en funderare om du verkligen tycker att det är värt 600 kronor för att spela något du spelat flera gånger förut.