Call of Cthulhu:Dark Corners of the Earth bygger på den berömda skräckförfattaren H.P Lovecrafts verk Cthulhu Mythos och är ett spel som varit på väg till Xbox länge och väl. Nu är det äntligen här och frågan är om väntan var förgäves, eller om det ligger något i talesättet att det nu skall levereras något gott.
När spelandet åter tar vid är året 1922 och Jack har blivit utskriven från sjukhuset. Svårt plågad av sina upplevelser, bestämmer han sig för att ta saken i egna händer och en gång för alla driva ut sina demoner. Han beger sig till en liten stad där ett försvinnande tycks vara kopplat till den kult han konfronterat tidigare.
Cthulhu spelas som ett förstapersons actionäventyr och spelmekaniken känns bekant från start. För att ta sig vidare i spelet måste man leta ledtrådar i form av journaler, tidningar och annat i den stilen. Det blir en del läsande med andra ord, något som dock ger spelet precis det där djupet man eftersträvar i ett äventyr. Vidare måste spelaren också förlita sig på dialog med andra karaktärer i spelet och i vanlig ordning samla objekt för ytterligare granskning och med olika användningsområden. I Cthulhu handlar det också om att överleva genom att bekämpa fiender, så ibland spelas det mer som klassisk överlevnads-skräck med olika tillhyggen och vapen. Känslan i kontrollen tycker jag är lite för stel för att det skall kännas behagligt. Man får nästan känslan av hur det är att gå på styltor, då karaktären känns precis så stel när han rör sig.
En annan viktig ingrediens i spelet är det faktum att Jack har problem med sin psykiska hälsa. Detta spelar honom visuella spratt mellan varven och som spelare gäller det att försöka hålla dessa hallucinationer till ett minimum. Det gör man genom att försöka lindra skadorna med hjälp av olika mediciner som Jack har till sitt förfogande. Det kan vara allt ifrån att spjäla ett brutet ben till att ta en morfinspruta mot smärta. Läkningen går till så att man i en meny kan se var Jack har problem och sedan välja rätt metod för att avhjälpa detta. Många känner säkert till att det finns ett liknande system i senaste Metal Gear-spelet, men här kan man även hålla ett öga på hur Jack mår rent pyskiskt.
Miljöerna i spelet är verkligen dystra och mörka, något som faktiskt har en stark inverkan på hur man upplever spelet. Det känns mörkt och hotfullt vart man än befinner sig och den känslan lever spelet igenom. Jag upplever nästan spelet som alltför mörkt, för det är nästan hopplöst att leta sig fram på vissa ställen och inte hjälper det att trixa med ljusinställningar i spelet eller på TV:n. Det skall helt enkelt vara riktigt mörkt, något som spelets titel redan har hintat om. Rent tekniskt är grafiken varken bu eller bä, den är dock effektfull och ackompanjerar spelets huvudsakliga styrka, manuset, på ett förstjänstfullt sätt.
Musiken och ljudet håller hög klass och skapar verkligen rätt stämmning för spelaren, tyvärr tycker jag att röstskådisarna inte riktigt håller samma klass. Det känns precis som kontrollen lite kantigt och trist allt som oftast.
Största förtjänsten hos Cthulhu, ligger i själva förvaltningen av spelmanuset. Historien är ytterst obehaglig och välskriven och det är nästan omöjligt att värja sig efter några timmar med spelet. Spelet börjar rätt så långsamt, men efter ett tag sugs man liksom in i denna mörka och okulta värld. Gillar man skräck-genren, skulle jag vilja påstå att detta spel definitivt bör ha en given plats i samlingen.