Text: VillaS
Alla som vid någon tidpunkt har ägt en Nintendo- eller en Sony-konsol har förmodligen någon gång stött på spelet Bomberman. Den lilla filuren med för stor hjälm som glatt skuttar omkring på fyrkantiga banor och använder bomber för att groteskt utplåna alla fiender som råkar komma i hans väg. Men den här gången är det lite annorlunda – han är inte ensam.
Den är väldigt uppenbart att killarna och tjejerna på Majesco har sneglat på Nintendos egen Pokémon-serie när de gjorde spelet. Liksom i pokémon är det nämligen två spel som det handlar om – Röd och Blå. Har man den röda versionen och ens kompis den blåa kan man länka ihop dessa för att låsa upp tjugo stycken gömda banor i spelet – eller helt enkelt försöka spränga varandra i så små bitar som möjligt. Skillnaderna mellan spelen är inte stora men de finns där. Huvudpersonerna är ett exempel på en sak som skiljer sig åt. I det blå spelet spelar man som den klassiska Bomberman medan i den röda versionen tar man rollen som hans kompis Max, som för övrigt är förvillande lik en japansk version av Darth Vader.
Handlingen är lika enkel som oengagerande; rymdpiraten Mujoe och hans mannar har lyckats krympa ner Bomberman och Max till myrstorlek med hjälp av en mystisk maskin. Problemet är att ingen kan komma nära maskinen för att förstora våra förkämpar utan att själv förminskas och således blir ditt uppdrag att förstöra denna infernaliska mackapär. Storyn känns mest som en ursäkt för att göra spelet och förutom i introsekvensen nämns knappt huvudmålet under spelets gång. Men det gör inget. Själva spelandet räcker till ändå. Här står verkligen spelkänslan i centrum och det märks att utvecklarna haft nästan tjugo år på sig att finslipa spelsystemet. Allt flyter på som smort och även om man stundtals bara vill hiva ut spelet genom fönstret av irritation känns det ändå som om orsaken till att man dör alltid är ens egen klantighet och inte utvecklarnas. En stor fördel, för dör det gör man. Väldigt ofta till och med. Och i synnerhet i början av ens karriär som bombarman.
Banorna i spelet är så varierande som det går i den här typen av spel och målen kan vara allt från att ta livet av alla fiender utom en viss typ, till att gå över alla gropar som finns på banan. När målet väl är avklarat öppnas ett flertal portaler på banan och därmed kan man själv välja vilken bana man vill fortsätta med. Dock kan man ibland hamna i återvändsgrändsbanor som kräver att man går tillbaka till en tidigare spelad bana och väljer en annan portal. Som tur är blir de portaler som leder till banor man redan spelat röda och det är svårt att gå fel av misstag.
Max och Bomberman behöver inte heller tackla den onda rymdpiratens usla hantlangare helt på egen hand. Under spelandets gång stöter man nämligen på olika djur, så kallade charaboms, med diverse specialförmågor som våra hjältar kan rida på. När du en gång har funnit dessa kan du fortsättningsvis åkalla dem från en meny som smidigt kan tas fram med R-knappen. Som en bonus finns även ett speciellt fighting-läge i bästa pokémon-stil där man kan mäta sina charaboms-krafter med antingen sin kamrats eller datorns. Charaboms kan även plocka upp diverse kraftbonusar i det normala spelläget som gör dem till bättre kämpar i slagsmålsläget. Som om inte detta vore nog kan du även para två charaboms med varandra för att få fram en ny art med nya specialförmågor. Varje charabom som du hittar kan dock bara ingå i en parning så det gäller att tänka efter innan du sätter igång.
Detta var ett spel som jag verkligen gillade trots att jag inte har kunnat testa flerspelarmöjligheterna. Varje detalj känns helgjuten och det är svårt att på rak arm komma på något betydande fel med spelet. Visst, musiken kanske inte är det bästa som hörts men den passar bra till spelet och är inget som stör på något sätt. Det här spelet rekommenderar jag varmt – vilken version du köper kvittar.