Text: Burre.
Exposiv underhållning är vad Bomberman handlar om. Spelet är tråkigt att spela ensam men blommar ut om man är flera.
Bomberman Genereation är den senaste delen i Bomberman-serien vilken har anor ända tillbaka till dagar då åttabitar-konsolerna var det senaste. Spelupplägget är i sig ganska simpelt. Man ska i rollen som Bomberman klara en rad banor genom att spränga fienderna med bomber. Spelet är uppdelat i två delar. En med ett ganska långt äventyr för en spelare där man ska hitta olika materia som försvunnit på en planet och om de kommer i fel händer kan ge förödande konsekvenser. Det andra läget, som kallas för ”Battle”, där man i traditionell Bomberman-anda ska tävla mot tre andra motståndare. Något nytt som också har tillkommit till serien är något som kallas Charabons och som liknar Pokémon. Under banornas gång kommer man att få tillfälle att utkämpa strider med dem mot andra Charabons i ett stridssystem som påminner lite om sten-sax-påse. Vinner man över den andra Charabonen går han med i ditt gäng och ger dig vissa attribut medan du har honom aktiverad under spelet.
Spelets grafiska stil är av en typ som har kommit att kallas cel-shading. Det innebär att karaktärerna påminner lite om tecknade figurer även om de är tredimensionella. Personligen gillar jag inte alls den nya karaktärsdesignen och tycker att färgsättningen ibland nästan är jobbigt gräll. Bomberman ser lite spinkigare ut och många av de gamla fienderna från serien saknas. Animationerna ser okej ut men är väldigt sparsamma överlag.
Till en början är musiken i spelet käck och trallvanlig och verkar passa in i upplägget helt och hållet. När man däremot har spelat ett antal timmar så inser man hur jobbigt tjatig musiken är. Det är i princip samma låt genom en hel värld, vilka består av strax under tio banor var varav varje bana tar cirka 10 minuter att klara. Så spelar man igenom en värld rakt av är man riktigt less på musiken efter ett tag. Ljudeffekterna är precis som grafiken sparsam. Alla explosioner låter likadant och fienderna gör inte mycket väsen av sig. Talet i spelet är även det dåligt genomfört tycker jag. Rösten i sig är det inget fel på men dialogerna är ofta ganska intetsägande och rytmen i talet är väldigt seg eftersom tillverkarna inte gjort mycket åt saken sedan den japanska versionen. Vissa saker tar längre tid att säga på japanska och har som resultat att berättaren – som i den europeiska versionen talar på engelska – tar mindre naturliga konstpauser ibland.
När jag första gången satte igång spelet så tyckte jag att mycket var sig likt, men efter ett tag gick det upp för mig att mycket av den klassiska Bomberman-stilen hade bytts ut, på gott och ont beroende på vad man föredrar. Äventyret för en spelare tycker jag personligen inte har någonting att göra med det Bomberman jag kommer ihåg. Battle däremot känns igen väldigt väl, där är spelet originalkonceptet troget. Att spela ett par matcher mellan fyra spelare kan bli en mycket underhållande historia, precis som det alltid har varit.
Det märks väldigt tydligt att spelet är profilerat mot yngre spelare, både genom sin simpla story och att det är lätt att spela i största allmänhet. De enda som förmodligen kommer att sukta efter att få spela Bomberman är den yngre generationen eller fanatiker av serien. Personligen tycker jag att om man har något av de senare spelen i serien till Super Nintendo kan man lätt stå över Bomberman Generation. Battle är fruktansvärt roligt tillsammans med ett gäng kompisar, men det är inte tillräckligt för att betala fullpris för det här spelet. Räcker långt att bara hyra över en helg men hittar man det begagnat är det inget dumt köp.