Text: McGyver
Att gå runt och slå ner drakar och andra fantasy-varelser är ett ganska slätstruket koncept för ett actionspel i dessa tider. Att rädda världen från undergång är i allmänhet relativt tråkigt. Azurik är en kombination av just detta.
Landet Perathia styrs av fyra element, så länge landet har elementen blir varje dag bra. Huvudrollsinnehavaren Azurik, som har till uppgift att skydda elementen – eld, luft, vatten och döden – misslyckas med sin uppgift. Ett av elementen försvinner och det betyder med andra ord slutet för Perathia. En man vid namn Balthazar hittar elementet Döden, och istället för att återbörda det ger han det till den onda Guardian of Death och får makt i utbyte. Till råga på allt råkar klanten Bathazar ha sönder de övriga elementdiskarna, som i sin tur orsakar en kraftig explosion som sprider delar av elementen över hela världen. Nu till spelarens uppgift; var snäll och hämta dem.
Azurik är blå, som alla andra i Perathia. Han har pilotglasögon, har en stor tatuering på ryggen och är utrustad med ett tveeggat spjut som han dänger i huvudet på en hel hop våldsamma figurer, till exempel drakar, dinosaurier och robotgorillor med flera. Han har bara tre olika slagtekniker, men vart efter han hittar elementen påverkas hans vapen och blir allt starkare. Det första elementet man hittar är vattenelementet, det behöver man för att släcka eldar. När du hittar fler element kan man kombinera dem med varandra.
Själva kontrollen är egentligen inget att klaga på, man styr honom med vänster styrspak och han rör sig smidigt. Det som gör det så svårt att navigera den blåe Azurik är att kameran aldrig befinner sig där den ska. Det är ganska svårt att gå över en bro när kameran byter vinkel hela tiden, det resulterar oftast i att man faller ner och dör. Det går att zooma och svänga på kameran, men den byter sedan vinkel automatiskt när man rör sig. Värst är det då man går in i utrymmen under tak, då måste man själv zooma in för att se något, det här fenomenet trodde jag inte existerade längre. På grund av den dåliga kameran blir synfältet också väldigt begränsat, det händer lätt att man går vilse när man ibland bara ser någon meter framför sig.
Huvudrollen Azurik är ganska välgjord grafiskt sett, hans axelskydd och spjut glänser i solen. Animeringen flyter fint, hans kläder fladdrar för vinden när han springer. Spelet är ganska stort, det finns många platser att besöka, skogar, tempel och isgrottor. Omgivningen är inte så värst detaljerad, texturerna på hus, buskar, berg och gräs är verkligen ingen fröjd för ögat, jo kanske på avstånd, men när man undersöker dem på nära håll ser de ganska färglösa ut. Isgrottorna är däremot väldigt välgjorda, isen återspeglar omgivningen på ett realistiskt sätt. Fienderna är inte så värst fina, lite detaljer och så rör de sig inte speciellt smidigt. Ett annat minus med fienderna är att de inte äger någon som helst intelligens, alla fiender rusar på dig direkt när du kommer nära dem, sen är det bara att börja slå ner dem.
Musiken i spelet är något som Adrenium Games har satsat på, tyvärr hör man den allt för sällan, den dyker bara upp i dramatiska ögonblick eller när man hittar någon nyckel eller så. Ljudeffekterna är det inget fel på, men det kan bli lite tröttsamt att höra samma ”ha-hiiiaa” vid varje slag. De andra mänskorna i byn pratar också, men de säger samma sak hela tiden när man springer förbi dem – och med samma röst. Berättaren i spelet har en gammal, men spännande, röst som får spelet att verka intressant redan från början, mer intressant än det i själva verket är…
När man spelar Azurik för första gången verkar det kul, men efter en timme eller två är man ganska trött på det, musiken var det bästa med spelet, men bra musik gör inte ett spel. Ett tips är att unvika Azurik, inte ens som begagnat är det ett bra köp.