Alla som har spelat ett Ghost Recon-spel tidigare kommer direkt att känna igen sig. Man kontrollerar sin egen soldat och basar även över sina tre kollegor i krig. När man basar handlar det snabbt beskrivet om lite lättare order, var de ska stå och om de ska skjuta eller inte. Att hantera gruppen är en viktig del och om man gör det på rätt sätt blir uppdragen betydligt smidigare att ta sig igenom. Man kommer även att kontroller andra saker, så som flygplan, helikopter och stridsvagnar med mera. Även dessa hjälper till, speciellt en luftattack är skön när man står där med sitt automatvapen och stirrar rakt in i en stridsvagnspipa.
Man ser sin soldat, Scott Mitchell, i tredjepersonsperspektiv, men glider in i förstapersonsvy när man till exempel använder ett gevär med kikarsikte eller ett antistridsvagnsvapen. Uppdragen är varierade i omgivning och genomförande, men också i om det är i grupp eller en soloräd.
Grafiken är bra och detaljerad. Till och med lite romantisk ibland när man ser en solnedgång eller solen gassa i ett ökenlandskap. Musiken är bra och läggs in på ett bra och filmiskt vis för att höja känslan av episka slag. Knappast episka, men musiken höjer upp det så det förefaller vara det i alla fall. Effekterna är också bra och fyller sin funktion. Min favoriteffekt är när man står för nära en explosion och tappar hörseln delvis för en kort stund. Man hör bara dovt muller och uppfattar inte vad ens trupp skriker eller om någon skjuter mot en. Man kan bara konstatera att man blir träffad utan att fatta det. Denna stund av total sårbarhet är effektfull. Man kan nästa lika gärna stå där med en ögonbindel.
När man spelar ensam i hemmets lugna vrå förvandlas den till en krigszon med tung action varvat med taktiska räder. Det är riktigt kul och jag gillar verkligen spelet. Jag sitter och spelar rakt upp och ner och plötsligt händer det något enormt oväntat. Eftertexterna kommer upp. Va sjutton tänker jag och låter de rulla för jag kan tänka mig att det bara är något modern påhitt och att spelet fortsätter efter att de passerat. Förmodligen är det bara för att det officiellt är slut och soldaterna blir syndabockar. Men inte kommer det något efteråt. Spelet är verkligen slut. Jag tittar förvånat på klockan och kommer inte ihåg när jag började spela. Förbryllad är bara förnamnet. Men spelet är verkligen verkligen slut. S-l-u-t! Jag börjar prata med några på MSN och de säger att de läst att det kan vara avklarat på runt fyra-fem timmar. Jag blir nästan förstummad. Kan verkligen ett spel vara så här kort? Tydligen. Och det är också mitt störta minus för spelet – det är på tok för kort. Jag trodde jag var halvvägs när det var över.
Tankarna surrar och jag börjar tänka på den vanliga motiveringen prislapp på spel kontra film – att man får så många fler timmar underhållning när man spelar och får betala för det. Hur ska man ta sig ur det här hörnet man målat in sig i med det argumentet i ryggen. Flera hundra spänn för fem timmar? Då är ju faktiskt två biofilmer och popcorn en bättre deal.
Lyckligtvis finns möjligheten att spela online, även om det inte är för alla. Jag tycker till exempel att det är roligare att spela själv än att göra det på nätet med massa nollor skrikande massa lama saker konstant. Onlineläget har en massa köttigt innehåll och till skillnad från sin föregångare är grafiken online och när man spelar själv den samma. Här tjänar de som vill spela online in de pengar som förlorades på det enormt korta singelspelet.
GRAW2 är spännande, actionfyllt och genomtänkt. Det faller dock på sin längd för att det ska kunna placera sig i toppen av genren. Jag har svårt att förstå hur Ubisoft resonerat då det känns mer som en expansion än ett nytt spel. Om man bortser från dess korta speltid är det ett bra köp och tänker du primärt spela online kanske det inte spelar så stor roll.