Det är egentligen samma upplägg som i just Sonic Adventure, men det som var okej 1999 är inte lika okej nu. Särskilt när det är sämre gjort. Jag vet inte om det är kameran eller kontrollen som ställer till det värst. Kontrollen är superkänslig, ibland när man bara försöker göra en finjustering av kursen sätter igelkottsrackaren full fart mot närmsta stup. Kameran gör å andra sidan sitt bästa för att man inte ska se sagda stup och att försöka justera den är en övning i hopplöshet. Som brukligt i de senare årens Sonic-äventyr får man även passa på att styra andra figurer som Tails, Shadow och nytillskottet Silver. Då tempot är markant lägre är det då aningen mindre risk att man hals över huvud rasar ut för en klippavsats, men samtidigt försvinner det sista av seriens forna charm tillsammans med hastigheten. Kvar blir bara en sämre version av vilket hyfsat plattformspel som helst från de senaste åren.
Lägg där till obefogade laddningstider och ett hemskt mischmasch till ljudbild så blir inte intrycket odelat positivt. Ibland skiner spelets potential igenom, när både kontroll och kamera väljer att samarbeta och man inser att många av banorna faktiskt är riktigt väldesignade i grunden. Men de tillfällena är sällsynta och dränks i en sjö av dåliga designbeslut. Eftersom det trots år av svidande kritik fortfarande produceras Sonic-spel i en rasande takt kan man inte dra någon annan slutsats än att det fortfarande finns några hundratusen japanska barn som konsekvent köper dem. Men själv önskar jag bara att Sega kunde sluta piska en död igelkott.