Rainbow Six förflyttar sig till Sin City och jagar terrorister.
Tidigare detta år fick vi ta del av kusinen Ghost Recon: Advanced Warfighter på Xbox 360, ett spel som påminner väldigt mycket om Rainbow Six Vegas på många punkter. Det handlar om små förband av elitsoldater som avancerar mot betydligt större trupper av fiender och till sin hjälp har de avancerad teknik och utbildning och båda spelen går främst ut på att använda omgivningen för skydd och taktiska manövrar.
Förmågan att använda skydd på ett effektivt sätt, tycker jag är en av de saker som står ut främst i denna upplaga av Rainbow Six. Nu kan man nämligen ducka under eller trycka sig upp emot i princip allt som kan fungera som skydd. Det kan handla om sånt som skrivbord, stora blomkrukor, enarmade banditer till mer uppenbara saker som väggar, pelare och bilar. Genom att hålla in vänster axelknapp på kontrollen, klistrar sig huvudkaraktären upp emot dessa föremål. Kameran glider också ut och förändras från ett förstapersonsperspektiv, till att bli tredje person. Blandningen av första och tredje person känns både innovativ och mycket tillfredställande. Nu får man både den mer cinematiska känslan av att då och då se sin karaktär, men också inlevelsen av att ha ett synfält och en överblick liknande den i verkligheten. Från skydd kan man sedan glida åt valfritt håll för att besvara elden från fienden. Detta funkar för det mesta alldeles utmärkt och jag kan bara konstatera att ta skydd och avfyra sitt vapen aldrig har kännts bättre i ett Tom Clancy spel. Enda smolket i bägaren är att man undantagsvis fastnar på ytor och blir orörlig i sidled, vilket leder till en del frustration. Flytet i spelet känns dock mycket bättre än i till exempel Ghost Recon: AW som stundtals kunde upplevas som en aning segt och stelt. Rainbow Six Vegas uppvisar fantastiska animationer tillsamans med en ofta lika fantastisk kontroll.
Grafiken både imponerar och förvirrar en smula. Spelarens lagkamrater är så pass detaljerade som en karaktär i ett TV-spel kan bli. Kläder, vapen och allt annat man kan tänka sig ser väldigt realistiskt ut. Många miljöer, främst de som utspelar sig på mer öppna platser, är fantastiskt snygga med knivskarpa texturer och en oklanderlig ljussättning. Detta gör att man blir en aning förvånad över att se hur pass enkelt uppbyggda andra saker i spelet är. Det handlar främst om de obligatoriska kontorsmiljöerna som nästan alltid återfinns i dessa spel. Miljöerna ser på tok för sterila ut och saknar den grafiska finess som man kan förvänta sig på den nya hårdvaran. Vissa karaktärer i spelet ser dessutom ut som de gått vilse och av misstag hamnat på Xbox 360 istället för att stanna kvar i förra generationen. Sen kan designvalet med att förlägga spelet till staden med flest neonskimmrande lysrör i hela världen, ifrågasättas. Det är helt enkelt svårt att uttyda vart fienden är för alla ljuskällor som bländar.
Som i de flesta Tom Clancy spelen, är ljudbilden mycket bra i Rainbow Six Vegas. Den lokalanpassad stämningsmusiken för de olika uppdragen fungerar ypperligt för att höja pulsen. Det obligatoriska vapenskrammlet låter också mycket bra. En sak som står ut lite extra är snacket och skriken från fienderna. Nu kan man faktiskt höra om man träffat med ett dödande skott, eller om man endast sårat terroristen i fråga. De grips både av panik och skriker svordomar åt ditt håll, vilket ofta är underhållande att lyssna på. Apropå svordomar så inehåller detta spel väldigt mycket av den varan och ofta ganska så grova sådana för att vara ett tv-spel. Inte mig emot, bara det passar in i sammanhanget. Det är inte bara språket som blivit mer vuxet, utan även skildringen av våldet. Precis som i senaste Splinter Cell finns här en mörkare och mer realistisk ton i beskrivningen av hur pass brutala och målmedvetna terroristerna är. Regelrätta avrättningar av gisslan är exempel på inslag som jag reagerade på. När det gäller själva historien är den som vanligt knappt värd att nämna. Det är klassisk terroristjakt från spelplan till spelplan och inte mycket mer än så. Början av spelet innehöll dock en liten dramaturgiskt överraskning, men den tänker jag inte avslöja här.
När det gäller utmaningen och svårighetsgraden i spelet är det inte främst en smart artificiell intelligens som gör det knepigt, utan snarare antalet fiender i kombination med den placering man väljer på spelplanen. Det finns ofta ett flertal sätt att ta sig från ett ställe till ett annat och en del är bättre än andra. Det blir lite av trial and error på vissa nivåer, för det går inte alltid att veta vart terroristerna gömmer sig. Spelet innehåller dessutom flera regelrätta bakhåll som gör livet surt för dig och dina lagkamrater. På normal svårighetsgrad, vilket är den lättaste, är Rainbow Six Vegas rätt så knepigt faktiskt.
Enspelarläget uppskattar jag till mellan 10 och 15 timmar beroende på vilken svårighetsgrad man väljer. Det roliga slutar givetvis inte där, utan spelet stödjer både möjligheten att spela singelkampanjen med upp till tre stycken kompisar i kooperativt läge och mot andra spelare över Xbox Live. Inställningar för att skapa en unik karaktär att gå online med har utökats rejält i spelet och du kan till och med få ditt eget ansikte att pryda soldaten, men det kräver att du äger en Xbox Live Vision-kamera till din Xbox 360. Det finns 10 stycken spelplaner att ducka och skjuta på i flerspelarläget och de olika spellägena innehåller både vanlig man mot man, uppgiftsbaserade matcher och överlevnad. Nytt i serien är ett spelläge som kallas för anfall och försvar och precis som det låter handlar det om att ett lag skall försvara ett objekt, medan de andra skall attackera. Man kan delta upp till 16 stycken spelare samtidigt över Xbox Live och det hela känns både gediget och beroendeframkallande.
Avslutningsvis kan jag bara konstatera att Ubisoft gjort det igen. De har skapat ett riktigt engagerande, snyggt och roligt spel i Rainbow Six Vegas och dessutom slipat på kontroll och spelmekanik på ett mycket tillfredställande sätt.