Brad Pitt hade huvudrollen i filmen som var baserad på boken med samma namn. Nu kommer spelet baserat på samma bok.

Jag har bara sett de första tio minuterna på filmen då jag slocknade i de nedfällbara biostolarna som fanns på lyxbiografen i en förort till San Diego i USA. Har tänkt att jag skulle se hela filmen någon gång, men det har aldrig blivit av – sedan 2013.

Spelet
Nu är alltså spelet här och det är ganska lätt att se att det lånat sitt upplägg från Left 4 Dead. Fyra personer spelar tillsammans och ska ta sig från början till slutat av banan. Längs vägen finns mängder av vapen och motståndarna är olika typer av zombies. Alla vill få dig att bli en medlem av deras grupp, vilket innebär att de – kort och gott – vill ha ihjäl dig.

Grafiken
Det första som möter en, när spelet sätter igång, är att det är ett väldigt medelmåttigt utseende. Det känns nästan lite som att börja spela ett spel med några år – eller en massa – på nacken. Nästa är att det är rätt stelt att ta sig fram, men man glömmer allt sånt rätt snabbt när man får börja skjuta. Det är – hur man än vänder och vrider på det – jäkligt kul att skjuta zombies. Bara tömma magasin efter magasin och inte behöva ta skydd eller vara taktisk. Okej, det skadar inte om man jobbar ihop, men på lättare svårighetsgrader kan man kuta runt i bästa cowboy-stil.

Man kommer ihåg att det har sina begränsningar när man gör använder sin närstridsattack, eller melee som det ofta kallas även på svenska i spelvärlden, vilken är gräslig och känns rakt igenom fånig. Detta till trots är det som sagt kul att spela, speciellt om man spelar med vänner. Nu blir i och för sig de flesta spel roligare med roliga personer.

Medelmåtta, men kul
World War Z bjuder inte på något nytt under solen och blir snabbt repetitivt. Det finns inget med själva spelet som skiner, men det är en medelmåtta som räcker i kombination med ett kul – och beprövat – spelupplägg. Det är riktigt kul i lagom stunder, men det kommer inte att vara ett spel som man återkommer till gång på gång.