Till att börja med kan jag säga att jag inte spelade första spelet i den här Batman-serien, och om det är en bra eller dålig sak – det är en bra fråga. Men, nu har jag i alla fall spelat Arkham City.

Jag började som vanligt med att höja svårighetsgraden till max, och det har inte med att göra att jag är en sån grym gamer, utan att jag vill ha alla achievement-poäng jag kan få. Sagt och gjort, jag slängde mig i spelet och fick gång på gång stryk av ett gäng osympatiska typer. Jag kom förbi dem, men fastnade på nästa grupp av motståndare. Och så höll det på. Sagt och gjort, jag sänkte svårighetsgraden ett snäpp och vips gick det mycket bättre att vara Batman. Jag åkte på stryk här och där i alla fall, men inte alls i samma utsträckning som i svåraste svårighetsgraden. Trots bristen på poäng efter jag klarade spelet, så är det en sak jag tycker är bra, att det är svårt när det är svårt.

Batman känns lite som beat’em up-spelen från 80-90-talet, när man fick gå runt och slåss och inte göra så mycket annat. Klart att Batman får upptäcka världen på ett helt annat sätt, men grundmekaniken är inte komplicerad alls och ger spelaren en form av kontroll samtidigt som det är ganska tillfredsställande att ta sig an grupper av motståndare som i en Jackie Chan-film.

Förutom att det är ett kul spel, så är det också snyggt att titta på. Känslan finns där och uppdragen är kanske inte extremt varierande, men det känns sällan som allt för stora upprepningar. När jag klarat spelet lade jag det åt sidan, och tvivlar på att jag kommer att spela mer – men tiden vi hade tillsammans var bra i princip hela tiden. Gillar du beat’em up-spel, då är Batman Arkham City det bästa på länge.