Dead Space är kanske årets största överraskning. Det är snyggt, spännande och välpolerat på ett sätt som bara fåtalet titlar i samma genre kan konkurrera med.
Deadspace är ett spel som inte tar några chanser utan väljer att låna redan beprövad mekanik ifrån spel som till exempel Resident Evil, Metroid och Bioshock. Det känns bekant redan efter några sekunder med kontrollen i hand. Alltifrån sättet man ser sin karaktär, siktar och rör sig till den lite klumpiga kameran är som att komma hem. Spelet är i första hand ett action-spel, men det finns tillfällen då man måste ta sig tid att fundera och använda de små grå, istället för avtryckarfingret. Exempel på detta är ställen där avsaknad av luft och gravitation blir en utmaning. Det är överhuvudtaget en bra mix av intensiva och utforskande moment i spelet.
Isaac har en vapenarsenal som passar en ingenjör, för merparten av hans vapen är verktyg som från början var ämnade för något helt annat men som nu får agera dödsbringande mordredskap istället. Tänk bärbar bandsåg, eldkastare eller spikpistol i magnumklass, så förstår ni vad jag menar. Till sin hjälp har han också en dräkt som skyddar honom från yttre våld och platser där luft är en bristvara, men som också ger honom möjlighet att manipulera sånt som tid och flytta saker utan att faktiskt röra dem. Inte helt olikt plasmiderna i Bioshock. Uppgraderingar och annat material kan köpas i små stationer längs vägen och det krävs fler än en genomspelning för att kunna maximera alla stats.
Spelet vilar tungt på sin atmosfär. Trånga och klaustrofobiska korridorer med pysande ånga, avlöses av enorma rum med fantasieggande design. Ljuseffekterna är särskilt läckra med bländande vita ljuskäglor som skär genom totalt mörker. Jag vill påstå att det finns platser i detta spel som bräcker allt jag hittills sett i ett TV-spel. Även ljudbilden är mer än väl godkänd, då utvecklaren valt att låta ensamheten spela huvudroll även på denna punkt. I stora delar av spelet hör man endast Isaacs fotsteg och rosslande andning, utan någon som helst stämningsmusik vilket ytterligare förstärker rädslan för att något skall hända runt nästa hörn. Sen dyker det upp små passager då man fullständigt drunknar i omgivningsljud och öronbedövad inte längre kan förlita sig på sin hörsel. Naturligtvis vädrar man bakhåll i dessa situationer, bakhåll som aldrig kommer utan istället dyker upp i stunder man tror man är säker. Skrämseleffekterna i spelet är just av denna art, då något ofta hoppar fram och skapar en stunds panik. En bit in i spelet lär man sig dock tricket med monstret i lådan och då tappar Deadspace lite av det grepp det har från början. Det vill inte säga att spelet på något sätt känns som barntillåtet efter ett tag, för maken till splatterfest var det länge sedan jag var med om. Ben, huvuden och alla tänkbara organ turas om att delta i den jonglering med kroppsdelar som är en förutsättning för att överleva på Ishimura. En smula magstarkt kan tyckas, men tro mig när jag säger att man inte känner någon större sympati för det som kommer i vägen för Isaac, så det är inte något större moraliskt dilemma man ställs inför.
Panik känner man även vid tillfällen då man behöver plåstra om sig själv, eller av annan anledning se vad som finns i ryggsäcken. Allt sköts nämligen i realtid, så är man under attack fortsätter detta angrepp när man frenetiskt letar efter sin livsnödvändiga omplåstring. Får för mig att många kan störa sig på en sån sak, men för egen del gillar jag att spelet inte tillåter denna typer av pauser. Utsattheten förstärks på ett trovärdigt sätt istället.
Något som däremot inte känns trovärdigt och förstör delar av upplevelsen är att huvudkaraktären aldrig öppnar munnen för att svara andra datorstyrda karaktärer i spelet, inte ens i mellansekvenser. Det finns nämligen gott om dramatiska och omvälvande upplevelser i spelet som definitivt skulle ha förstärkts om Isaac visat någon som helst reaktion på dessa. Nu känns det mer som att man styr en livlös robot från nivå till nivå, helt utan känslor och engagemang. Deadspace lyckas alltså inte med att få spelaren att själv fylla i känslomässiga luckor och bygga sin egen karaktär av Isaac, utan han förblir stum och helt anonym spelet igenom. Något som agerar motvikt till detta, är att mellansekvenserna och de olika ljudloggarna man plockar upp är riktigt bra på att driva historien framåt och därför faller inte intresset och inlevelsen så farligt i slutändan.
Svårighetsgraden i spelet känns rättvis, då normal bjöd på ett motstånd enligt mina förväntningar. Deadspace är ett relativt långt spel och jag landade på ungefär 15 timmar min första genomspelning, en speltid som numera ligger en bit över normen i denna genre. Personligen tycker jag att spelet skulle ha vunnit på att kortas ned med någon timme eller tre, för det blir en smula monotont mot slutet. De första tio timmarna är dock så högkvalitativ underhållning, att det nästan känns genant att klaga över en sån sak.
Deadspace är kanske årets största överraskning. Det är snyggt, spännande och välpolerat på ett sätt som bara fåtalet titlar i samma genre kan konkurrera med. I slutändan kanske det inte bidrar med så mycket nytt, men samtidigt är det framme och petar upp den redan existerande ribban rejält för de som konkurrerar i samma gren.