Devil May Cry 4

Man inser inte riktigt vad man saknat innan man återfår det. HD-eran har fortfarande inte sett ett riktigt storspel från Japan, en stark release i en etablerad serie från en namnkunnig utvecklare. Vad det också rått brist på är nu-action av den skola som var så dominerande under förra konsolgenerationen. Inte förrän jag faktiskt sätter mig ned med Devil May Cry 4 förstår jag att det var det den där naggande känslan ville säga mig, att något fattades i de nuvarande konsolernas spelutbud. Den känslan är som bortblåst nu.

Att spela Devil May Cry 4 är som att komma hem. Capcom vet att de är oöverträffade när det kommer till rå, kompromisslös action och det är precis vad de levererar. Det här är inte ett spel som bryter ny djärv mark, har man spelat tidigare delar i serien vet man vad man har att vänta sig. En stenhård huvudperson, horder av vanskapta monster och några av spelhistoriens läckraste bossfajter.

Men riktigt allt är inte som förut. Den uppenbara nyheten är förstås bytet av huvudkaraktär. Nero och Dante må se ut som enäggstvillingar vid första anblick men nykomlingen beter sig trots allt annorlunda. Den stora skillnaden ligger i Neros demonarm som likt en diabolisk änterhake kan dra åt sig fiender på långt håll. Att ständigt ha nya offer inom armslängds avstånd ger ett nytt tempo åt de redan tidigare frenetiska striderna. Precis som tidigare vill man ju nämligen inte bara vinna, utan vinna på ett snyggt sätt. Efter varje strid belönas man med ett betyg som berättar exakt hur cool och överlägsen man har varit och det är en av de faktorer som avgör hur många poäng man får att spendera på att förvärva nya förmågor inför nästa bana. Olikt Dante plockar inte Nero på sig nya vapen och stridsstilar vilket kan kännas inskränkande om man tänkt spela flera varv men urvalet uppgraderingar är ändå digert nog för att man inte ska bli alltför besviken.

För den tveksamme finns det till och med alternativet att låta spelet själv välja vettiga uppgraderingar vilket är symptomatiskt för den nya inriktningen i del fyra – massmarknaden. Nej, det ordet är inte så hemskt som det låter. Devil May 4 tar är ett kliv ned från treans masochistiska svårighetsgrad men det är fortfarande långtifrån ett sillmjölkespel. Skillnaden ligger mer i detaljerna, som det faktum att det äntligen finns checkpoints innan alla bossar. Tillsammans med smidigare kontroller och en vida förbättrad kamera gör det spelet tillgängligt för fler personer, vilket aldrig kan vara dåligt. Är man den typen som bara vill trycka lite på knappar och se när skärmen blinkar kan man även välja ett extra enkelt läge – human mode – men då har man ärligt talat missat lite av poängen med spelet.

Att efter att ha fördrivit helvetets samlade styrkor till sist stå öga mot tentakel med en boss större än skärmen. Att kämpa. Att förlora. Att inte ge upp. Att slutligen, efter flera försök och med en bråkdel återstående av livmätaren, fördriva den jäveln in i avgrunden han kom från. Det är vad Devil May Cry handlar om. Striden antar personliga dimensioner, och när den lede fi äntligen biter i gräset upplever man ett sällan skådat lyckorus. Segerns sötma blir så mycket ljuvare när den sitter hårt inne än när man mejar ned en tuggummiboss med lite slumpmässiga knapptryckningar. Det är något Capcom vetat ända sedan NES-eran och med Devil May Cry 4 passar de på att påminna oss om vilka som faktiskt förde actiongenren in i 3D. Devil May Cry 4 är en kanyl med adrenalin rätt in i hjärtat och gillar man action gillar man det här.