Call of Duty: WWII är en resa tillbaka i tiden, eller snarare tillbaka till två separata tider. Till 2003 då Call of Duty gjorde entré som en välgjord Andra Världskriget-shooter under en tid då en signifikant del av spelvärlden handlade om just Andra Världskriget. Men också till 1944 där man får anta rollen som Ronald ”Red” Daniels och hans prövningar som amerikansk soldat i samma världskrig.
Call of Duty har spenderat flera år med att förflytta sig längre och längre in i framtiden – med virtuella verkligheter, väggkutning, dubbelhopp och rymdlaserkrig – tar Sledgehammer Games oss tillbaka till en enklare tid då ens hälsa manifesterades som en mätare i hörnet av skärmen.
Normandies stränder
Reds eldprov drar igång direkt med stormningen av Normandies stränder och allt känns väldigt bekant. Ett kärt återseende – ett talesätt som kanske inte passar i sammanhanget då det kan missuppfattas som skadeglädje – då armékängorna sina vilar båda tryggt på jorden under hela berättelsen. Det är inget nytt som berättas, heller inget nytt berättarsätt som presenteras – men munhuggandet soldaterna emellan lyfter striderna aningen. Att ingen välkänd Hollywoodstjärna står för utseende eller röster hjälper också till när man försöker leva sig in i en av mänsklighetens största tragedier.
Band of Brothers
Marknadsföringen av WWII har bland annat pekat mot gruppdynamiken i kampanjen, hur den ska förstärka banden mellan soldaterna och presentera nya sätt göra växelvis framryckning. Det översätts mest till att be om förstahjälpen-lådor och ammunition från ens kompanjoner. Ingen större innovation alls, vilket är trist då utvecklarna gärna hade fått passa på och pröva något nytt.
Call of Duty: WWII är en tillbakablick i flera bemärkelser men det har ändå ena foten kvar i 2017, detta märks inte minst i dess onlinedel. Mellan matcherna fungerar lobbyn som en fysisk plats att promenera runt i, det så kallade Headquarters-läget. Här kan maximalt 48 spelare mötas upp och öppna lootlådor tillsammans (detta uppmuntras genom att ge alla erfarenhetspoäng av att titta på, testa på vapen vid skjutbanan, besöka varandra Prestigeceremonier (när en klass eller vapen når sin maximala level) och planera nästa hektiska match. Läget känns lite överflödigt, men många spel idag vill bygga ett community och detta ska då uppmuntra till det.
De första veckorna av WWII har varit guppiga för onlineläget, hela Headquarters-läget tvingades ned till ett sololäge – vilket stod rakt emot syftet för vad det är tänkt att vara. Det börjar rulla på bättre nu efter några patchar.
Call of Duty WWII i ett nötskal
Call of Duty: WWII ger en skildring av Andra Världskriget som aldrig sett bättre ut. Det flyter ljuvligt fram, ljudet är dock inte riktigt på samma nivå. Det går lite för mycket i samma fotspår som de första spelen i serien, vilket ger upplevelsen en småtrist känsla av déjà vu. Kampanjen är inte dålig på något sätt, men den gör inte något som tidigare spel i serien redan gjort. Är man här för att spela online lär man inte bli besviken, särskilt inte då stabiliteten nu börjar jämna ut sig.