Överlag är Suikoden Tactics en trevlig bekantskap som levererar utan att briljera.
En bra sak med en så hiskelig mängd karaktärer är att alla spelare kan hitta i alla fall några de tycker om och i mångt och mycket får man välja vilka man tar med in i strid. Flera karaktärer återkommer också från Suikoden IV och det är nog de som gillade det spelet som har mest att hämta i Suikoden Tactics. Berättelsen utspelar sig före, under och framförallt efter Suikoden IV och fyller igen massa luckor i dess handling. Som vanligt rör det sig om en ganska invecklad historia om krig, förräderi och ond bråd död som håller en sedvanligt hög klass.
En klart godkänd uppsättning röstskådespelare – huvudpersonen låter dock i vanlig ordning som en mes – tar hand om de flesta viktiga scener. Däremot lyckas Suikoden Tactics kombinera det sämsta av två världar vad det gäller utförandet: läser man fort och vill strunta i talet finns det ingen möjlighet att trycka fram texten snabbare och vill man bara luta sig tillbaka och lyssna sig igenom dialogerna måste man ändå lik förbannat trycka på X-knappen mellan varje mening. Bakläxa Konami!
Har man spelat tidigare Suikoden kommer man – på gott och ont – känna igen musikstilen. Visst är det trevliga toner, men så här femte gången gillt börjar de kännas lite trötta. De eleganta karaktärsporträtten skär sig lite med själva spelgrafiken, som är en sorts halvtaskig celshading som inte kan göra någon glad. Strategirollspel brukar visserligen inte se så heta ut, men varför inte bara behålla den klart mer kapabla grafikmotorn från del tre och fyra?
Spelmässigt fungerar det precis som alla andra strategirollspel på planeten. Du vet säkert hur det går till. Perspektivet är isometriskt, man springer runt på ett rutnät och det är alltid bäst att anfalla bakifrån – precis som i verkligheten. Suikoden Tactics unika tillvägagångssätt av konceptet är att alla karaktärer hör ihop med ett av fem element. Står man på en ruta med samma element blir man starkare och läker liv, med motsatt effekt om man lyckats placera sig på en ruta färgad med ens negativa dito. Olika besvärjelser och specialförmågor kan ändra slagfältets elementaruppbygnad, och det krävs att man har gott sinne för spatiala förhållanden för att reda ut det hela ibland.
Alla karaktärer har förhållanden till varandra – nej, inte som i Big Brother-huset – som påverkas av hur de beter sig i striderna. Kommer de bra överens kan de hjälpa varandra att anfalla eller försvara och vissa kan även utföra Suikoden-seriens kännetecknande kombinationsattacker om de står i rätt positioner. Utanför striderna har Suikodens spelsystem överlevt så gott som intakt från del fyra och det passar som väntat bra i ett strategirollspel.
Överlag är Suikoden Tactics en trevlig bekantskap som levererar utan att briljera. Är man inte ett stort fan av just Suikoden finns det kanske bättre val, men det är ändå värt en genomspelning. Jag hade i alla fall kul med spelet. Och det är väl det som räknas.