Nu har du chansen att prova livet som en amerikansk marinsoldat – käka taggtråd till frukost och komma tillbaka för mer vid lunch.
SOCOM: Navy Seals såg jag för första gången på E3-mässan i Los Angeles 2002. Spelet kom augusti 2002 i USA men i Sverige – och Europa för den delen – tog det nio månader till innan det äntligen dök upp. I USA kommer SOCOM 2 inom kort och självklart är det väl lite lustigt av Sony att lägga upp releaserna på det här sättet. Nog om det dock, för nu är det inte det som är det viktiga, utan om SOCOM är ett spel som man ska köpa eller inte.
Som ni säkert har förstått av titeln handlar det om professionella soldater, så kallade Navy Seals, som ska utföra olika uppdrag. Spelaren är självklart den som kontrollerar alla aktioner och det gäller att göra det på smartaste sätt. Förutom att man kontrollerar sin egen karaktär gäller det också att se till att manskapet sköter sig på bästa tänkbara sätt. Kan man använda dem för att utföra ett uppdrag samtidigt som man själv stormar en barack eller liknande. Lyckas man lägga upp spelandet smart får man bättre poäng när uppdraget summeras efter att det är utfört. I de flesta spel i genren kan man välja vilken soldat man ska kontrollera vid ett speciellt tillfälle, här är man alltid högst rankade och man kan alltså inte byta till en annan soldat såvida den man spelar med får bita i gräset. Är det bra? Både jag och nej. Man kan inte bara offra en soldat för sakens skull och kuta rätt in i en fientlig hord bara för att luckra upp, gör man det blir det med all säkerhet game over.
SOCOM är inte världens snyggaste spel, men det är helt klart tillräckligt snyggt för att man inte ska behöva klaga på det. Spelkontrollen är enkel och det tar inte många minuter innan man är en rutinerad SOCOM-spelare. När man köper spelet medföljer att head-set, med vilket man kan ge röstkommandon. Det är självklart riktigt koolt, i stället för att trycka knappar för att ge kommandot räcker det alltså med att säga ”Cover Area” så gör dina underställda precis det.
Uppdragen är av varierande klass och stil. Vissa kan man gå runt och skjuta som om det inte fanns någon kommande dag, medan andra kräver både takt och list. De banor jag tycker minst om är de som utspelar sig på natten, ibland tycker jag det blir lite väl mörkt och svår att se. Kommer man för nära en vägg med nattvisionen ser man inget alls då alla polygoner ser ut som byggklossar och man fattar inte var man är.
Online-funktionen är givetvis ett plus, men den har jag bara testat som hastigast då jag inte själv äger en intnernet-adapter. Online-testandet skedde i stället i Berlin på en Sony-visning i mars och jag kan inte klaga på den upplevelsen – även om jag dog rätt ofta på grund av att Sony-anställda var med i det andra laget.
Ska man köpa SOCOM kanske någon frågar sig och svaret är tveklöst ”ja”. SOCOM bjuder på tät underhållning vare sig man spelar ensam eller via Internet. Röstkommandot tröttnar man på, men initialt räcker nästan det för att motivera till spelköp.