Text: Caracarn
Spelet börjar med att man får se hur en stor rosa demon förstör en by. I den byn råkar Toan – det vill säga du – bo och du får i uppgift att bygga upp byn igen (hur kul är det att heta Toan på en ett till tioskala?/Red). Nu är det så att det inte bara är din by som förstörts, utan även halva världen. Under attacken så skyddades alla invånare och hus av Fairy King som kapslade in allting i flera stycken bollar som kallas för Atla. Av någon anledning så har alla dessa Atlabollar spridits ut i olika grottor och det blir så klart din uppgift att hämta dessa.
Varje grotta består av 14 våningar som måste klaras i tur och ordning för att sedan möta grottans slutboss. Alla grottorna är helt slumpmässiga, så man får aldrig se två likadana, ungefär som i PC-spelet Diablo. På varje våning i grottan finns ett visst antal atlabollar som man ska hämta och självklart finns det även en massa fiender. För att komma vidare till nästa nivå så behöver du en nyckel, problemet är att en av fienderna har nyckeln på sig och du vet inte vilken, så det blir till att eliminera allihop. När du sedan har hittat nyckeln och låst upp porten till nästa våning, kan du – om du vill – gå upp till byn igen för att inhandla förnödenheter.
När man har tagit sig upp till ytan så får du bygga upp byn igen. Varje atlaboll innehåller en del av byn, till exempel ett hus, en bro eller kanske en gammal gumma. Sen kan du gå in i husen du byggt och prata med människorna och hitta olika föremål. Stridsystemet påminner om det i Zelda, man kan låsa siktet på fienden och sedan svinga vilt med svärdet. Toan går inte upp i level i spelet även fast han kan bli starkare av vissa frukter. Istället är det vapnet som blir bättre och bättre desto mer livslågor man släkt. Man kan även öka färdigheterna på vapnet med olika föremål.
Spelet har en funktion som heter ”Weapon Health Points”, som innebär att vapnet tar stryk och när du slagits för mycket så går det sönder – eller snarare försvinner – och detta får man motverka genom att ständigt reparera det. Detta är en av spelets största nackdelar, har man spenderat 10 timmar på att göra ett vapen bra så vill man inte att det bara försvinner för att man glömde att reparera det i tid.
Det finns totalt sex olika karaktärer i spelet, som är den vanliga blandning av ”stora tunga” och ”små snabba” samt den obligatoriska magikern. Man spelar en i taget och man kan byta mellan dem nästan när man vill – vissa våningar är man tvungen att spela med en viss person – och alla har sina fördelar. Fast när man blir tvungen att spela med tjejen för första gången har spelmakarna klantat till det rejält. Man får spela med tjejen som har en slangbella, vilken behöver runt 60 träffar för en fiende ska kila vidare. Att man sedan måste reparera den efter cirka 30 skott hjälper ju inte direkt till. Jag fick göra så att jag sköt ner fladdermöss som tålde 4-5 träffar och hoppas på att de hade nyckeln, hade de inte det så gick jag ut ur grottan och sen in igen för att försöka igen.
När du har kommit igenom alla 14 våningar och klarat bossen och byggt upp byn så får du gå vidare till nästa by som behöver byggas upp. Även till den hör förstås en grotta, eller i detta fall en skog bestående av 14 våningar – hur nu det går till. Så här håller det sedan på i ett antal byar utan större variation och det blir väldigt enformigt. Man går in på varje våning, springer runt och hämtar alla atlabollar, förgör fiender tills man hittar nyckeln och går sedan ner till nästa nivå. Att man kan växla mellan olika karaktärer ger lite variation men inte mycket.
Spelet är ganska lätt, att tjejen sedan får en större slangbella som gör massvis med skada förenklar saken mycket. Fienderna står glatt och tittar på medan man skjuter ihjäl dem, oftast försöker de inte ens attackera.
Grafiken i spelet är helt okej, men ibland äckligt gullig. Som exempel kan nämnas den hjälp man får i början av spelet som består av olika färgglada bilder som ser ut som att de är gjorde av en sexåring (för alla som spelar tv-spel är mogna individer/Red). Ljudet består mest av de vanliga stråkarna och är inget att hurra över och tenderar att bli tjatig efter några våningar.
Systemet med att bygga upp byar är ganska meningslöst. Man placerar bara ut alla husen med tillhörande saker. Om man placerar dem på ett bra sätt kan man dock få bonus, men det känns inte som att det är värt ansträngningen. Striderna blir väldigt enformiga efter ett tag då fienderna inte bjuder på något motstånd, det är dock ganska bra variation på de man möter, i alla fall till utseendet. Ska man se på något positivt så är det att systemen med att bygga upp och kombinera vapen är väldigt kul fast det förstörs lite av det idiotiska systemet att vapnen går sönder när man slåss.
En lustig sak med spelet är att man inte kan dö. När man förlorat allt liv så teleporteras man upp till ytan igen, men man förlorar hälften av sina pengar – vilket ännu mer visar att detta är ett barnspel.
Om man inte kräver allt för mycket variation och vill ha ett spel som räcker länge – räkna med minst 30 timmars speltid – så kan detta spel kanske vara värt att köpa. Det finns några nya idéer, vilka dock kunde gjorts på ett bättre sätt. Man får uppfattningen av att utvecklarna har försökt vara kreativa, men inte riktigt lyckats fullt ut. Räkna inte med ett nytt Zelda, men man kan ha ändå ha kul en stund med spelet.