Text: Burre
Allt har ju sitt ursprung någonstans och när det gäller den portabla spelmarknaden, som idag domineras av Gameboy Advance, ligger ursprunget i en samling spelmaskiner som såg dagens ljus för över 20 år sedan och kallades för Game & Watch. Nu hade jag tänkt att vi skulle se hur hållbarheten står sig på de gamla trotjänarna så här två decennier efter deras första inträde på marknaden. Kan dagens ungdom hitta samma charm i spelen som generationerna innan gjorde?
När man för första gången knäpper igång spelet möts man av en liten käck introduktion med Mario och man ställs inför två val. Att antingen besöka Game & Watch-galleriet, med bilder och information om gamla G&W-spel eller det andra alternativet där man kan spela spel. Det finns sex spel från början, men ju högre poäng man lyckas få i de olika spelen desto fler stjärnor belönas man med och fler saker låses upp, både i galleriet och bland spelen. Minst fem spel finns att låsa upp. Varje spel har ett spelläge som kallas för klassiskt och ett som heter modernt. Skillnaden mellan de två är att man i den klassiska versionen fått allt att se ut som och fungera som de 20 år gamla originalen. Till och med ljuden har man spelat in och lagt in i spelen. I den moderna versionen däremot har man bara behållit grundkonceptet och vidareutvecklat spelidén lite. Så väl grafik som ljud är även det omgjort. De båda olika versionerna fungerar på lite olika sätt så bara för att man har provat den ena så gör inte det den andra onödig.
Grafiken i spelet är enkel men funktionell. Menyerna är snygga och de nya moderna versionerna av G&W-klassikerna har en grafisk stil som är nära den i Mario Advance-serien till GBA. Animationerna är däremot sparsamma, men det kan man ha överseende med eftersom mer detaljerade animationer inte skulle tillföra speciellt mycket till ett spel som detta. De gamla klassiska versionerna har samma grafiska stil som deras original så om man någon gång har hållit i en gammal G&W-klassiker kommer man att känna igen sig direkt.
Med ljudet gäller samma som med grafiken. Menyer och de moderna versionerna har glada och trallvänliga melodier medan de klassiska spelen har pipljud. Det är inget negativt i sig med pipljuden. För nostalgiker som mig så bidrar det bara till att återskapa den klassiska G&W-känslan.
Spelets svårighetsgrad varierar ifrån spel till spel, men varje spel har två nivåer för den klassiska versionen och tre för den moderna. Vad man tycker är svårt kan även variera från person till person beroende på hur lätt man har att ta till sig spelstilen. För att förenkla det lite för spelaren låses även tips upp till de olika spelen och hamnar i galleriet så man kan läsa där när man har fastnat.
Hållbarheten i spelet är god. Inte nog med att det finns gott om gamla G&W-spel att köra, de bjuder även var och en på spelupplevelser som räcker ganska länge. Även om spelen är simpla så infinner sig den där ”bara ett försök till”-känslan efter varje nederlag. Man lockas hela tiden att sätta nya rekord. En bra sak som de har lagt till som de gamla spelen saknade på sin tid var möjligheten att spara sitt spel och fortsätta vid ett senare tillfälle. Om man nu är på väg att sätta ett nytt rekord på ett spel men inte hinner slutföra det, kan man pausa spelet med startknappen, stänga av och fortsätta senare när man har tid. På grund av det har jag upptäckt att spelet gör sig utmärkt på bussresor och liknande där man behöver ett spel som snabbt går att starta igång och stänga av utan att man behöver börja om ifrån början varje gång.
Hur vida man kommer att uppskatta spelet eller ej är nog mycket upp till var och en. Gillar man pusselliknande spel, behöver något som passar bra att spela kortare stunder på bussen, eller som mig, är en obotlig nostalgiker då är spelet ett mycket bra köp. I annat fall kan man ändå ta sig en titt av historiskt värde – för spel tillhör historien och framtiden.