Det hela började för länge sedan med ett samarbete mellan Nintendo och Final Fantasy-skapande spelföretaget Square. Ett samarbete skapat för att utveckla ett rollspel med Mario i huvudrollen till konsolen Super Nintendo. Slutresultatet blev ett spel vid namn Super Mario RPG Legend ff the Seven Stars. Efter okända orsaker slutade Nintendos samarbete med Square strax efter det spelet och Nintendo tog själva på sig uppgiften att fortsätta serien med Paper Mario till Nintendo 64 och Mario and Luigi Superstar Saga till Gameboy Advance. Nu är alltså det fjärde rollspelet med Mario i huvudrollen här under namnet Paper Mario the Thousand-Year Door.
Handlingen i Paper Mario är i början ganska simpel, men som i de flesta stora rollspel blir den mer episk och avancerad desto längre man kommer i spelet. Det hela börjar med att Mario får ett brev som innehåller en magisk skattkarta från prinsessan Peach och i brevet står det att hon väntar på honom i en sliten och dunkel hamnstad vid namn Rougeport. När Mario anländer till staden är prinsessan försvunnen men han träffar en trevlig Goomba – vid namn Goombella – som tar honom till en annan visare Goomba som heter Frankly. Frankly berättar om legenden om den tusenåriga dörren och att den magiska kartan som Mario fått kan användas för att hitta de sju kristallstjärnorna som behövs för att öppna den legendariska dörren. Den gömda skatten finns givetvis bakom den – vid det här laget – mytomspunna dörren.
Paper Mario är ett textbaserat rollspel i samma anda som de flesta spelen i Final Fantasy-serien. Skalan över hur mycket hälsopoäng man besitter och hur stor skada som en attack ger är baserad från ett till 10. När man hör det kan man tycka att det låter så mycket lättare än att få en 800-poängsattack i ett annat rollspel, men lätt är det inte. Striderna i Paper Mario är inte slumpmässiga som i så många andra rollspel, utan de fiender man möter i strid syns på spelkartan i förväg. Med hjälp av det kan man påverka striderna på diverse olika sätt.
Mario får under sitt äventyr många olika följeslagare så som en Goomba och en Koopa, men det går endast att använda en av dessa följeslagare på slagfälteten. De har alla olika färdigheter som lämpar sig för olika situationer och problem. Striderna i spelet är förvånansvärt strategipräglade då det inte endast handlar om att välja rätt val i textmenyerna utan även att trycka på rätt knapp i precis rätt ögonblick för att få maximal effekt ur sina manövrar. Framför varje strid sitter också en publik med olika välkända karaktärer som hejar eller buar i takt med framgång eller motgång. Lyckas man bra ger det välbehövda stjärnpoäng som krävs för en del av spelets specialattacker. Paper Mario innehåller även en hel del inställningsmöjligheter för Mario och hans gäng som påverkar deras färdigheter i spelet.
Grafiken i Paper Mario är en blandning av tvådimensionella pixlar och tredimensionella polygoner. I vilket annat spel som helst skulle denna konstiga och gammalmodiga kombination säkert skära sig och bli hur ful och tråkig som helst, men i Paper Mario lyckas det faktiskt enormt bra. Mario och hans gäng började sina glansdagar som de flesta vet i två dimensioner så det är med glädje jag ser honom återvända dit med rundare näsa och mage än någonsin. Att hans tvådimensionella kropp nu får utforska en tredimensionell värld känns inte heller allt för konstigt då det är så jag på något sätt skulle föreställa mig att se honom utforska min egen verkliga värld (Inte bara Mario som äter svampar tydligen/Red).
Att Nintendo gjort motsatsen till att försöka dölja Marios platthet i kontrast till världens djup ger spelet en humor, charm och distans som sällan skådats. Mario kan till exempel vikas till formen av ett pappersflygplan och på så sätt glidflyga eller vrida sig nittio grader för att ta sig mellan galler och andra täta ytor. Pappersflygtransformering och många andra färdigheter används för att lösa spelets många pussel. Även många delar i hans värld går att påverka på pappersliknande sätt så som att texturer kan blåsas bort för att avslöja nya bakgrunder. Musiken och ljuden i Paper Mario är underhållande och trallvänliga på klassiskt Mario-vis, med många musikstycken och ljud tagna från tidigare äventyr.
Avsaknaden av röster till spelets många konversationer är tråkig. Mario säger inte mer än ett ord här och där. Det kanske är meningen då Mario inte pratar allt för mycket, men även om det var den bakomliggande tanken tycker jag att de andra karaktärerna skulle få egna röster. En annan svaghet är – trots sin charm – tyvärr grafiken. Utvecklarna har inte helt lyckats skapa illusionen av pappersvärlden som de lyckats så väl med i till exempel Yoshi’s Story.
Det har inte släppts många rollspel till Gamecube och det är på tiden att ett riktigt bra dyker upp. Tycker du om rollspel, eller bara tycker om Marios färglada svamprike, kan jag verkligen rekommendera Paper Mario. Det har underhållande handling, lång spellängd, ett djupt spelsystem, snygg och färgglad grafik, bra musik och en stor mängd sköna karaktärer från många gamla och nya Nintendo-spel.