Text: Burre.
I en värld som sakta men säkert håller på att uppslukas av en ond kraft, vilar ödet på en ung prinsessas axlar. Med sin magiska runsten och med kortens kraft ger hon sig ut i riket för att söka källan till ondskan och stoppa den. Så inleds spelet Lost Kingdoms, eller Rune som det heter i öst.
Spelet är ett kortrollspel och det första rollspelet till Gamecube. Som spelare så skall man alltså axla rollen som prinsessa, bekämpa den mörka dimman som sprider sig över landet och slukar allt i sin väg. Till sin hjälp har spelaren en kortlek med magiska kort som när de aktiveras kan användas som vapen eller magier. Spelet är uppdelat i banor, istället för världar, där spelaren fritt kan vandra omkring. Vid slutet av varje bana belönas spelaren men en rang och tilldelas ett antal nya kort till sin kortlek beroende på hur hög rang man har fått. Varje bana har ett mål som skall uppfyllas, till exempel döda bossen eller ta sig till slutet av banan.
Under banornas gång så stöter man på problem i form av pusselliknande uppgifter som skall lösas, samt att banorna självklart är fyllda med monster som gör allt för att hindra prinsessans framfart. På så sätt känns spelet nästan mer som ett äventyrsspel än ett riktigt rollspel. Striderna inträffar till största delen slumpmässigt, precis som i de flesta andra rollspel. Det som dock utvecklarna From Software har gjort riktigt bra med detta system är att man, när man möter ett gäng fiender, hamnar på en stridsarena vilken består av en del av banan. Det medför att striderna flyter ihop bra med resten av spelet. Den position som man står på när man tråder in eller ut genom striderna påverkar alltså var man står efter växlingen mellan strid och äventyrande.
Själva stridssystemet är även det av ett slag som jag inte sett förut. Själva striderna går till på det sättet att man har en kortlek på upp till 30 kort, där varje kort representerar ett vapen eller en magi. Magierna och vapnen tillhör olika element – eller är neutrala – och får störst effekt genom att man matchar dem mot det motsatta elementet, eld mot vatten och så vidare. Genom att aktivera ett kort så aktiveras effekten som kortet har och kortet förbrukas. Korten har även en kostnad, vilken mäts i kristaller och ju bättre kortet är, desto dyrare är det. Kristaller återfås genom att fienderna tappar sådana när de blir attackerade. Genom att man använder kort som vapen så blir så väl strategin som anfallsmetoderna olika beroende vilka kort man har på handen. Vissa kort har defensiva och attributhöjande effekter, medan andra är offensiva. Genom banornas gång så gäller det att samla på sig nya kort för att senare kunna använda dem i strid, och det gäller att vara ekonomisk i sitt hanterande med korten. För om du får slut på din lek så kan du inte attackera.
Grafiken i spelet är inte speciellt märkvärdig rent tekniskt. Modellerna är genomgående väldigt kantiga och bjuder inte på några större detaljer. Bitvis är grafiken så kantig att man nästan undrar om man inte har knäppt igång Dreamcasten som står bredvid min Gamecube. Rent estetiskt så har spelet sina höjdpunkter ibland då utvecklarna faktiskt lyckas fånga stämningen i miljöerna ganska bra. Några exempel är den vackra solnedgången på en bana som utspelar sig på en bro eller den kusliga dimman som ligger över banan med kyrkogården. De grafiska effekterna i magier och vapen är även de ganska mediokra. Man saknar verkligen spektakulära och enastående effekter som man blivit så bortskämd med i så många andra spel. Ska man se till helheten så är grafiken inget att höja ögonbrynen över.
Rollspel brukar alltid ha rykte om sig att vara en av de spelgenrer där man lägger ner mest tid på att ordna stämningsfull och bra musik. Vad det gäller Lost Kingdoms ljud så är mina intryck blandade. Musikstyckena är okej, men absolut inte mer och de levererar ungefär det man hade förväntat sig – oftast inte ens det. Det man stör sig mest på är att de lätt blir tjatiga. I varje strid man hamnar i så spelas samma slinga upp gång på gång. Det är i och för sig inget ovanligt, men musiksnutten känns lite kort och tråkig och man retar sig ganska snabbt på den. Resten av musiken är okej, inga mästerverk men de fyller sin funktion. Jag tycker personligen att man hade kunnat använda musiken på några ställen för att höja stämningen, men det är istället bara en monoton trudelutt som spelas om och om igen. Ljudeffekterna är även de lite tråkiga och bjuder inte direkt på några överraskningar.
Alla rollspel ska ha en bra story och när man startar upp Lost Kingdoms för första gången så är i alla fall förhoppningarna goda. I introt visas en mäng karaktärer från spelet som man lätt tror skall involveras i en fantastisk historia med konspirationer och maktspel. Utan att avslöja för mycket kan jag ju bara säga att så blir det inte. Spelet är nämligen uppdelat i banor och historien återberättas för spelaren mellan banorna för att man skall förstå anledningen till scenariot i den aktuella banan. Upplägget är då som en följd av detta helt och hållet linjärt. Man kan inte påverka banornas ordning och det enda som går att påverka är vilken rang man får vid varje banas slut, samt hur många dolda skatter man har lyckats hitta. Storyn har även den, precis som många andra delar av spelet, brister. Inte nog med att historieberättandet är väldigt stelt genomfört, med endast ett par dialogrutor mellan banorna, så känns historien varken speciellt originell eller intressant. Man är den ensamma prinsessan som skall försvara sitt och resten av kontinentens kungariken mot den svarta dimman och hitta dess ledare och förgöra honom. Även om man har försökt få en liten knorr på historien här och där genom att väva in andra aspekter än själva huvudstoryn så känns det ändå väldigt stelt och förutsägbart.
Jag tyckte även att spelet var väldigt kort. På mindre än sex timmar så hade jag bara fyra banor kvar att klara. Och då tar en bana i snitt knappa 25-35 minuter att spela igenom. Svårighetsgraden höjs allt eftersom, vilket gör att man får svårare och svårare att klara banorna, men i det stora hela så kan jag inte klassa spelet som svårt. Jag skulle tro att en nybörjare på rollspel bör kunna varva spelet på 10-12 timmar, vilket är på tok för lite enligt mig. Det finns även ett tvåspelarläge där två ”kortmagiker” får chansen att utmana varandra, men det ger inte någon direkt förhöjd spelupplevelse, annat än att kanske öka livslängden på spelet ett par timmar.
Sist skulle jag vilja sammanfatta spelet som ett spel där man, som spelutvecklare, försökt vara innovativa men trampat i för många fällor. Dessutom får man intrycket av att man har sänkt ambitionsnivån på de viktiga ingredienserna till en nivå som enligt mig inte riktigt klarar av att utmana de stora konkurrenterna. Skulle jag hitta ett bra ord för detta spel så skulle det nog vara ”medelmåttigt”. För vissa kanske sämre än så och för en del insatta i kortrollspel kanske snäppet bättre. Jag rekommenderar de som verkar intresserade för spelet att prova först, bland annat för att spelsättet skiljer sig markant ifrån vanliga rollspel och för att spelet är linjärt, vilket kan störa många. De flesta bör nog se sig om efter ett bättre alternativ.