Text: VillaS
Zone of the Enders är från början ett futuristiskt actionspel till Playstation 2 som belönades med okej kritik och relativt bra försäljningssiffror när det kom. Om försäljningssiffrorna berodde på den medföljande demon på Metal Gear Solid 2 låter jag dock vara osagt.
Till att börja med kan jag säga att Zone of the Enders (Z.O.E) till Gameboy Advance är ett helt annat än det till PS2. Där Playstation-versionen satsade på action, satsar istället den bärbara versionen på strategiskt tänkande och en stark berättelse. När man först startar spelet möts man av en titelskärm med pumpande musik i bakgrunden och en meny med bara ett egentligt spelalternativ som påhittigt nog kallas ”New Game”.
När man gjort sig klar och spelet börjar möter man en pojke vid namn Cage som tillsammans med sin vän Ares befinner sig ombord på rymdskeppet Bonaparte III med destination Mars. Mars har nämligen sedan länge har varit koloniserad av människor, dock finns det en utbredd rasism bland jordens invånare och den allmänna uppfattningen är att icke jordboende, eller Enders som de även kallas, är mindre värda. Plötsligt attackeras skeppet av en otrevlig varelse i en djävulsliknande LEV-robotdräkt och Cage flyr tillsammans med en mystisk flicka i en LEV-robotdräkt som finns med bland lasten. När de slutligen når Mars yta blir de tillfångatagna av myndigheterna, misstänkta för att vara terrorister. Tillsammans med en riktig terrorist flyr de från häktet och plötsligt befinner de sig bland medlemmarna från organisationen BIS, vilka kämpar för att försvara marsinvånarnas rättigheter.
Nog om handlingen nu eftersom den är en mycket stor del av spelet och dessutom en av spelets starkaste kort, även om den då och då är väldigt klichéartad. Själva spelandet påminner till viss del om Advance Wars. Det vill säga att spelet är turordningsbaserat och att man ser spelplanen uppifrån. I Z.O.E, till skillnad från Advance Wars, kan man inte själv förlorar hälsa när man anfaller och det är därför inte ett lika stort privilegium att kunna anfalla från lite avstånd. Varje motståndare har en röd liten fläck som framkallar en kritisk träff om man träffar denna. För att det inte ska vara alltför lätt att döda motståndaren går hela attacken på tid. Både tiden och siktets storlek bestäms av din stridsrobotpilots skicklighet. När man själv blir attackerad blir rollerna ombytta och det är spelarens tur att försöka undvika motståndarens sikte. Detta system är en bra idé, men tyvärr är det oerhört lätt att undvika fiendens attacker. Det är bara att åka runt med sitt eget sikte i cirklar på skärmen, så kan jag nästan garantera att man inte blir träffad och jag tror – tyvärr – inte att det beror på min egen skicklighet att jag klarade av att spela igenom hela spelet utan att förlora en enda enhet.
Enheterna skiljer sig förövrigt från många andra strategispel genom ett mer RPG-aktigt behandlande av piloterna. Alla piloter har var sin personlighet, var sin stridsrobot och på klassiskt RPG-maner går det att uppgradera både piloten, genom erfarenhetspoäng, och robotens hälsa och vapenkraft med de pengar som man plockar på sig under uppdragen. Detta gör att man får ett mer personligt förhållande till sina enheter och efter ett tag lär man sig sina kämpars styrkor respektive svagheter.
Är Z.O.E något att köpa? Svaret på den frågan måste bli ett ”nja”. Tack vare att spelets fokus ligger på berättelsen och det faktum att spelet är så fruktansvärt lätt gör att man kan likna spelet vid en bok. Vanligtvis betalar man dock inte över 600 kronor för en bok som dessutom inte har särskilt stort återläsningsvärde, men om man bortser ifrån detta så är spelet faktiskt roligt att spela. Så om du har 600-nånting kronor till övers; köp, annars låt bli.