En av världens mest kända filmer har nu 34 år efter sin premiär blivit ett spel.
Gudfadern har det pratats om länge. Det är den dyraste produktionen någonsin från Electronic Arts och det märks med tanke på att viktiga personer från huvudkontoret åker världen över för att demonstrera spelet. Som alltid med licensspel är det lätt att de lever för mycket på sin titel och mindre på sitt egentliga innehåll. Så är lyckligtvis inte fallet med Gudfadern.
Spelet börjar med att en son ser sin far, som ingår i maffian, bli mördad. Sedan hoppar handlingen till sonen vuxit upp och själv blir ansluten till maffian via sin mor. Udda önskemål av en moder, men det hade varit ett kort spel om hon inte gjort det.
Det hela börjar med att man får designa sin karaktär, eftersom jag har rakat håret kör jag på det och lite skäggstubb då man ser lite mer bad ut. Min gangster ser lite ut som fotbollsspelaren Olof Mellberg. Kanske lite tunn som gangster, men det duger. Man kan göra massor med förändringar på sin karaktär, men jag ids inte och trycker mig snabbt igenom det hela. Sedan börjar spelet och det med en träningssektion där man får lära sig slåss. När man kommer en bit in i spelet får man också en genomgång hur man gör för att skjuta på bästa sätt.
När man slåss gör man det med sin högra analoga spak, i kombination med knapptryckningar kan man greppa tag i sin motståndare och kasta denne. Med pistol – och andra vapen – i handen kan man ta skydd bakom väggar och annat. Lite som i de flesta agentspel. När man är ute i staden, vilken är New York, kan man stanna vilken bil som helst och stjäla den. Det här påminner självklart om Grand Theft Auto. Den jämförelsen kommer att dyka upp ofta när man spelar spelet, för det är ett GTA-spel i Gudfadern-miljö kan man säga.
Stadsdelen där man börjar har ett antal butiker och andra typer av etablissemang och dessa erbjuder man att skydda, säger de nej får man förhandla hårdare. Det vill säga att man slår sönder stället och spöar ägaren. Sedan brukar skydd inhandlas och inkomster kommer till maffian plus lite brödsmulor till spelarens karaktär. Att sälja beskydd blir lite av en sidosyssla mellan – eller på väg till – uppdragen som ges av någon högre upp i maffian. Uppdragen varierar, men det handlar inte sällan om att bege sig till ett ställe och möta upp någon för mer information eller bara ta hand om situationen. Ibland kastas det in en biljakt. Där ligger själva spelandet. Stadsdelen som man börjar i växer man snart ur och fortsätter till nästa och nästa för att sedan äga hela New York.
Under spelarens resa i maffiavärlden erhåller man nya titlar och desto högre titel man innehar desto viktigare är man självklart. I och med klarade uppdrag och annat får man poäng att öka sin karaktärs egenskaper med. Man kan se till att han blir bättre på att skjuta, har bättre hälsa och slåss som en tungviktsboxare bland annat. Erfarenhetspoängen är något som alla känner till, det finns inte bara i rollspel nu för tiden utan kläms in som en funktion i alla spel. Om det ger Gudfadern en ny dimension är tveksamt, det är bara en av många ingredienser i spelet.
Spelet följer absolut inte filmen, utan har ett eget upplägg. Lite varstans knyts allt samman med filmen och så fortsätter det spelet igenom. På det här sättet kan utvecklarna göra spelet mer spelbart och inte fastna på saker som inte anpassats för annat än filmen. Plus att de kan klämma ut ett par till spel och det vet vi ju redan om att de tänker göra. Det gäller att få tillbaka pengarna satsade i projektet.
Gudfadern känns lite som ett långsamt Grand Theft Auto, men en gedigen story och gangsteratmosfär gör att speltempot kan överses. Kontrollen är överlag bra och det är ett plus mot GTA som är relativt fladdrig och ojämn. Uppdragen varierar och gör att spelandet känns rätt fräscht spelet igenom. Det är dessutom snyggt och musiken passar som handen i handsken men är knappast något man lyssnar på annars. I det stora hela är det en bra spelupplevelse och man behöver inte ens ha sett filmen för att uppskatta spelet.