Stuntman

I Stuntman får spelaren chansen att inta rollen som en riktig Stuntman, men man slipper lyckligtvis att hoppa från byggnader och annat trist – här handlar det om att köra bilar hårt, tufft och som om morgondagen inte fanns. Stunten man gör varierar från enkla saker som att köra genom kartonger till att hoppa över sprängda broar.

Spelet börjar med relativt svåra uppdrag, så kallade stunts. Redan det första ställer krav på spelaren och det är inget mot vad som komma skall. Nu i efterhand känns det som världens lättaste speluppdrag genom tiderna, när jag började spela tog det fem gånger innan det var 100 procent. Varje uppdrag är baserade på en 100 procentskala och det gäller att komma över en viss nivå, vilken varierar mellan uppdragen. Uppdragen är baserade på enorm verklighet säger min kontakt på Infogrames och det ligger förmodligen massor av sanning i det, men inte helt och hållet. Uppdragen är nämligen långa och inkluderar en hel hög med uppdrag. Jag kan definitivt säga att stuntmännen gör ett eller ett par uppdrag i taget, inte alla efter varandra. Det är det som gör spelet så himla svårt för spelaren, man måste klara 10-15 olika saker på varje bana – om inte fler. Dessutom går allt på tid och förutom att man ska lyckas göra alla planerade uppdrag, måsta man också klara det inom den – allt som oftast – mycket begränsade tiden.

Upplägget på spelet är så kallad ”trail and error”, det vill säga att man lär sig av sina misstag. Detta är en teknik som man själv brukar inta och det brukar allt som oftast förstöra spelnöjet. Ni vet när man till exempel börjar köra en bana och inser att man gjorde en miss i en kurva och trycker på start och väljer att börja om. Det är precis det som Stuntman gör automatiskt, klarar man inte ett hinder eller inte hinner över en tidsram så får man glatt börja om från början. Stunt-koordinatorn säger dessutom ibland lite självklara saker kan man tycka när man sitter och svär, han sparkar på en som ligger så att säga.

En sak som är ett stort minus är laddningstiderna. Efter varje misslyckat försök på ett uppdrag måste uppdraget laddas in på nytt – och det tar relativt länge. Har man kört i runt 15 sekunder, missat och måste börja om igen – då känns laddtiderna enorma. Laddtiderna får ett resolut ”buuuu”. Dock ska tilläggas att laddtiderna bara förstör inlevelsenfaktorn, de skadar inte den totala upplevelsen speciellt.

Uppdragen är varierande och har varierande fordon. Det som är den röda tråden är att filmerna man arbetar för är inspirerade från befintliga rullar och man känner lätt igen vad det är man har tänkt på. Första uppdraget är i London och Lock, Stock and two Smoking barrels med flera smågangsterrullar ligger nära till hands, sedan är det allt ifrån Indiana Jones, Tom Clancey till James Bond. Varje film har sina egna fordon, till exempel i en Hong Kong-inspirerad film får man köra trimmade trehjuliga motorcyklar – sådana där med tak som fungerar som taxi, i Indiana Jones-filmen får man köra ökenfordon, i Clancy-filmen får man bland annat köra snöskoter och slutligen i Bond-filmen får man köra en mycket snabb – och aningen jazzig – Lotus-liknande kärra.

Förutom att göra stuntuppdrag åt filmerna kan man även köra på en stuntbana, det är i praktiken en stadion där man kan ställa upp hinder och så vidare hur man vill och sedan köra fritt. Den här delen är tilltalande under en kortare stund, för relativt snart tröttnar man på grund av att man inte får någon belöning. Det är lite som att sjunga i duschen, man kan vara jättebra, men hör ingen det så får man inget beröm. Klart man kan spela in sin sekvens och visa för en kompis, men hur kul är det att se en krock från ett spel inspelad? Nu kanske jag är aningen hård kring den här delen, det finns säkert de som kan sitta i timmar och bygga upp ett jättehopp med bussar och annat som man kan köra in i och sedan titta på det gång på gång i repris – dessa borde dock fundera över sitt liv är min åsikt.

Den här stuntbanan finns även med i några uppdrag. Då får spelaren hoppa in i en stuntshow och göra ett dödsföraktat stunt framför publik. Dessa inslag i spelet är för övrigt de sämsta i spelet – även om det är lite kul att studsa runt med monstertrucken.

Reflections är kända för att deras spel har mycket verkliga och trevliga köregenskaper – så är även fallet i Stuntman. Alla bilarna är följsamma och man har direkt kontroll över dem, misslyckas man med en kurva eller annat är det nästan uteslutande spelarens misstag och inte spelets dumhet. Till och med snöskotern har imponerande egenskaper, även om den kan vara aningen fladdrig. Grafiken är snygg och detaljerad. Vissa av ”filmerna” är mycket snygga och andra kan se nästintill lite tråkiga ut, men det har att göra med att de ska representera filmen och dess anda.

Musiken är som alltid nu för tiden diverse band som bara finns med för att de finns med, inte musik som är skapad speciellt för spelet – det är en av nackdelarna i och med att konsolerna blev CD-baserade. Det var verkligen roligare förr när soundtracken var specialskriven för spelen. Det ska naturligtvis inte Stuntman ta smällen för, men då det är ett spel som kretsar kring film borde det ha mer egen musik. Större filmer brukar ha ett så kallat ”score”, vilket är stämningsmusiken som ligger i bakgrunden, och det tycker i alla fall jag att Stuntman borde haft. Nu har de i stället bland annat Eskilstuna-gruppen Yvonne och det är i och för sig inte fy skam det heller – även om jag personligen inte gillar dem. Det är väl det som är det hela med riktig musik, alla har redan sin musiksmak och det är nästan dumt att kommentera den. Alltså, gillar man Yvonne mer än allt annat på jorden, då älskar man i alla fall deras inslag i soundtracken – hatar man Yvonne… ja ni förstår vad jag menar.

Stuntman är fruktansvärt kul, fruktansvärt irriterande, fruktansvärt tillfredsställande, fruktansvärt lätt att hata. Ja, det framkallar verkligen alla känslor på gott och ont. Trail and error-tekniken är kul, men när den blir så pass påtvingad som den blir kan det stå en upp i halsen vid tillfälle. Det som känns som spelets största nackdel är att det är väldigt styrt och inte ger spelaren speciellt många egna val, för att använda ett trendord kan man säga att spelet är linjärt. Själv har jag spelat igenom spelet – nästan, jag har två banor kvar – och har absolut ingen tanke på att spela om det, om jag ens avslutar det, och det är naturligtvis negativt, men under tiden jag har spelat har jag haft massor av kul. Stuntman är förmodligen ett spel som är mycket upp till var och en hur kul man tycker det är, mer än i vanliga fall.