Spelet börjar med att man får se en filmsekvens när en förare blir bryskt avkörd av banan, varpå bilen exploderar. Förarens båda söner bevittnar detta och sedan går handlingen framåt i tiden, 15 år, vilket innebär nutid. Båda sönerna har vuxit upp. Den äldre är en rutinerad racingförare och den yngre som är 21 år får sitt första kontrakt. Det är den yngre sonen som spelaren kontrollerar – Ryan McKane. Det gäller att köra till sig ett första jobb och det är inget som helt problem, sedan är det bara att börja plocka poäng i den lägsta av serier för att arbeta sig uppåt. Det finns tre officiella serier och en hemlig om man har kört in nog mycket pengar, blivit världsmästare och kört ifrån en gammal racing-räv.
De olika serierna har olika typer av bilar, det varierar från standardbilar till märkesmästerskap och så vidare. Serierna är inte officiella, därav finns det en som heter Northern European Championship, vilken är ett slags SAAB 95-mästerskap. Alla bilarna har olika kontroll, vilket gör att man i ena serien kan vara överlägsen till att i nästa vara kille som mest snurrar runt på gräset utanför banan. Nästa steg, som är mellanklassen, har riktiga monsterbilar med upp till 700 hästkrafter. Dessa monster rullar runt på olika typer av banor, bland annat ovalbanorna som vi är vana att se Kenny Bräck susa runt på. När man klarat av den här klassen, varje klass har ett antal vunna poäng som måste infrias, kommer man slutligen till VM och där är det bara en klass som gäller. Man får köra extrema sportbilar. Den sista klassen hade jag personligen mycket lätt för, vann direkt och blev det ingen annan i familjen McKane lyckats med – att bli världsmästare.
Tillbaka till McKane. Under alla tävlingar kommer det filmer som visar en massa om hur bröderna har en rivalitet, hur personen som körde fadern av vägen finns i omgivningen och så vidare. Ryan fixar till och med en tjej – trots att hon jäklas med honom från dag ett.
Racingen är relativt ordinär. Man kör en bil och ska komma i mål först. Längs vägen kan man dock köra som om man stulit bilen. Man behöver inte bry sig om sina medtävlare eller stallkollegor för fem öre, det är ”bar å åk”. Man kan dessutom sätta i system att använda de andra bilarna som bromsklossar i första kurvorna – då alla ligger kloss i kloss. När man kör någon av banan är sannolikheten att man själv ryker också hög, men man kan fegspela och köra på den personen som ligger bra till i serien så att han hamnar utanför poäng, vilket kan vara bättre än att vinna och ha honom som tvåa poängmässigt. När man krockar tar bilarna stryk, men i lägsta serien hade jag inget som helst problem med bilslitage. När jag sedan gick upp en serie började hjulen lossna och jag fick vid ett antal tillfällen köra runt på fälgen eller bromsskivan. Och det sistnämnda tappar man placeringar på kan jag meddela. Nu är jag inte säker på det, men då man varit på en konkurrent får i alla fall jag uppfattningen av att denne vill ge igen, för man får själv sina smällar – dock aldrig så hårda som man själv delar ut.
När man vunnit en säsong är det alltid någon som utmanar en; ”kom till min bana så ska vi se vem som är bäst”. När man ställer upp på detta får man i praktiken köra tills man vinner, vilket är lite trist. När man vunnit inkasserar man sedan motståndarens bil. Relativt snabbt lärde jag mig hur man gör för att vinna dessa ”pink slip race”. Man kör in i sin motståndare i full fart i första kurvan, sedan kommer man allt som oftast iväg mycket snabbare själv – sedan är det bara att defilera in i mål. Feg, men ack så effektivt.
När man kör ritas omgivningen upp och det kan ibland ut lite som man var tillbaka på Playstation. Många säger att spelet ser mycket snyggt ut på bilderna, och det gör det. Det är alltid utvalda bilder som visas och inte själva spelandet. I realiteten är spelet snyggt, men inte alls något utöver det vanliga. Musiken som finns med är bra, såvida man gillar den typen av musik. Billjuden håller en hög klass och hjälper till för att förhöja spelupplevelsen.
Tjusningen med Toca tycker jag personligen är att man just kan köra lite fult. Spel som när man krockar med andra bilar bara resulterar i att båda stannar eller tappar fart irriterar jag mig på enormt. Det är betydligt roligare när man får lite effekt på krockandet. Där är som sagt Toca kul, men eftersom konkurrenterna ägnar sig åt lite mer korrekt racing tappar det lite när man kommer undan med mord i det närmaste. Från jag fick spelet har jag suttit konstant och spelat, varje ledig stund. Skippade någon film på tv som jag ville se bara för att spela, vilket i sig vittnar om att det är ett bra spel. Nu när jag blivit världsmästare, vunnit alla bilar och serier – då har suget försvunnit. Det är självklart inte så bra. Livslängden är alltså inte den längsta kan man konstatera. Alltså, Toca Race Driver är ett bra spel – men med lite för kort livslängd.