Sonic and the Secret Rings

Sega slog på stora trumman – Sonic skulle bli stor igen. Det pratades mycket om fysikmotorer och HD-upplösningar. Spelet förärades till och med till samma namn som originaltiteln, Sonic the Hedgehog. De som läst min recension av det spelet till Xbox 360 vet vad jag tyckte om spektaklet, och jag var knappast den enda kritiker som sågade det. Men det här handlar om ett annat spel. Ett spel som visades lite i skymundan, som ett sidoprojekt. Och ironiskt nog är Sonic and the Secret Rings det närmaste seriens glansdagar Sega någonsin kommit.

Framgången ligger i ett mer begränsat upplägg än i andra 3D-Sonic. Att springa fort – serien kännetecken – har aldrig riktigt fungerat i en fri värld full av fiender och andra hinder. Sonic and the Secret Rings är däremot nästan mer som ett racingspel. Man ser Sonic strax bakifrån och styr vänster och höger genom att vrida på Wii-kontrollen. Även om det antagligen hade fungerat precis lika bra med en vanlig styrspak så är det en förvånansvärt intuitiv och effektiv kontrollmetod som sällan ställer till med alltför stora besvär. Springer gör man automatiskt. Alltid och konstant som det sig bör. Ok, det finns en bromsknapp, men det är ganska sällan man blir tvingad att använda den. Sonic ska ju springa.

I gamla tiders Sonic-spel fick man ofta spela en bana om och om innan man lyckades lära sig den bra nog att röja igenom i högsta fart. Ett sånt spelupplägg är ju inte så populärt nuförtiden men Sonic and the Secret Rings bygger lite på samma sak. I vanlig ordning är spelet uppdelat i olika områden – ett ligger i en öken, nästa på en tropisk ö och så vidare. Och varje område är förstås i sin tur uppdelat i en massa små utmaningar. Ibland ska man bara komma i mål på tid, men de kan lika gärna gå ut på att samla ringar, besegra ett visst antal fiender eller andra mer annorlunda saker. Men trots att målen varierar är banorna inom varje område väldigt lika varandra. Ibland till och med identiska. Det låter enformigt, men är faktiskt riktigt smart. De olika uppdragen gör att det inte blir långtråkigt men samtidigt hinner man lära sig banan utan och innan så man till slut kan hålla högsta fart hela vägen igenom.

Sonic and the Secret Rings är långt ifrån perfekt. Handlingen – denna gång en skum pastisch av Tusen och en natt – bör man i vanlig ordning hoppa förbi kvickast möjligt och den kitschiga rockmusiken är liksom röstskådespeleriet en våldtäkt på trumhinnorna. Det är med andra ord som vanligt i denna sköna nya Sonic-värld. Skillnaden mot de senaste 3d-fiaskona är dock att bakom det ryms det bästa Sonic-spelet i modern tid. Det säger kanske mer om spelseriens nedgång än Wii-debutens storhet men Sonic and the Secret Rings är trots allt ett underhållande spel kan uppskattas av såväl oinitierade som de fåtal fans den blå igenkotten faktiskt har kvar.