Det som jag alltid stört mig på i Sonics 2D-äventyr är att själva spelsystemet knappast är förlåtande, samtidigt är det detta som är en del av tjusningen. Sonic Rush bygger på samma spelsystem som de tidigare 2D-spelen på gott och ont. När man väl passerat de första banorna – där det allt som oftast räcker med att hålla in höger samt trycka på B-knappen för att hoppa då och då – dyker plötsligt spelets mest irriterande moment upp, läs vidare ska ni få se.
Ponera att ni sprungit igenom fyra banor i full fart utan ett problem i världen, världen har svischat förbi snabbare än genom fönstret på ett X2000-tåg och allt känns bara mysigt och härligt med två skärmar att röra sig mellan, härlig pixelgrafik samt ett hiskeligt snabbt upplägg. Smack säger det – Sonic ramlar ner i en avgrund och dör. Jaha jaså, tänker man då och får springa om en lång bit av banan. Risken är dock stor att man alldeles för snabbt är där igen och inte heller denna gång hinner reagera. Smack säger det igen och Sonic ramlar ner i en avgrund och dör. När man väl tagit sig förbi denna avgrund och glatt springer vidare så säger det smack ännu en gång och Sonic ramlar ner på ett hav av spikar för att man missade en knapp i taket som man hade behövt upptäcka och träffa med ett perfekt timat hopp i en fart av 120km/h. Sonic Team har i vanlig ordning lagt in massvis med konstiga fällor lite här och var på banorna. Därmed gäller det att memorera hela banor för att man med någon sorts värdighet ska komma i mål med både hälsa och ringar i behåll. Det är allt för ofta som den otroliga farten hastigt avbryts av bottenlösa avgrunder, livsfarliga spikar eller fiender som dyker upp utan att man har minsta chans att undvika dem. Ibland måste tokbromsa och genomföra precisionshopp mellan plattformar, vilket i och för sig funkar men knappast lämpar sig i ett spel med Sonic i huvudrollen. Naturligtvis är det bra att det finns hinder i spelet så att det inte bara är att springa rakt på med stängda ögon, men samtidigt känner man att Sonic Team borde ha lagt in dem på ett smidigare sätt. Ett bra exempel som borde ha använts oftare är när bildskärmen – ööö skärmarna – stannar upp så att man inte kan springa mot en säker död, först när man dödat ett visst antal fiender eller dylikt släpps man vidare.
Jag är medveten om att många anser att just problemet jag beskriver ovan är själva tjusningen med Sonic, alltså att det gäller att memorera allting in i minsta detalj. Personligen blir jag mest irriterad av den här typen av spelsystem, men samtidigt har Sonic Rush skänkt mig många timmars rolig speltid. De som gillat tidigare delar i Sonics 2D-karriär – jo, jag är medveten om 3D-spelen men det känns inte riktigt relevant att jämföra dem här – lär knappast bli besvikna på det första spelet i serien till DS. På rak arm kan jag säga att det är det bästa spelet i serien med den blå igelkotten. När jag dött tillräckligt många gånger på en bana för att veta exakt när jag ska hoppa, bromsa och ta mig förbi ologiska hinder i raketfart förstår jag plötsligt hur de som älskar upplägget resonerar, tillfredsställelsen är trots allt större när man lyckas med någonting svårt som man varit tvungen att träna in. Dock är det bäst att Sonic Team passar sig, jag betvivlar att långt ifrån alla har tålamodet att lära sig.
Som en notis kan det väl nämnas att spelet har en handling som endast används som ursäkt för att Sonic skall kunna springa runt i diverse olika miljöer när han jagar Dr. Eggman Nega – ja, uppmärksamma personer märker att det är något skumt med Nega-ändelsen. På sin färd möter han även Tails, Knuckles och Cream, samt en ny karaktär vid namn Blaze the Cat som faktiskt är spelbar. Det känns dock inte som att detta tillför varken bu eller bä till själva spelet, Sonic kunde lika gärna ha stått på egna ben.
I sina bästa stunder glänser verkligen Sonic Rush. Tillfredsställelsen att klara riktigt svåra banor helt smärtfritt är riktigt stor och Sonic bevisar än en gång att det är i en sidoskrollande 2D-värld han hör hemma. De som redan är frälsta i Sonic bör springa till butiken på momangen, de som är osäkra kan med gott samvete rekommendera att ge detta en chans, men de som sedan tidigare inte tar i Sonic med pincett lär behöva en griptång denna gång.