Om man skulle summera Saints Row 2 lite cyniskt skulle man kunna kalla det Grand Theft Auto Light. För det är en kopia av det storsäljande spelet. Första spelet passerade min radar utan att göra något som helst utslag, men när jag såg uppföljaren på Comic-Con i San Diego bestämde jag mig direkt att jag skulle spela det så snart tillfälle gavs. Det tog ett tag, men nu är jag en eminent gängledare.

Spelet börjar med att huvudkaraktären, som spelaren kontrollerar, vaknar upp ur koma. Han har lyckligtvis, trots att han legat där länge, alla sina muskler i behåll och är redo att återta staden som han förlorat. Det finns lite olika gäng, vilka alla har djupare förankringar än man kan se på ytan, och det blir inte en lätt sak att åter igen hålla staden i sitt järngrepp.

Det är en öppen stad, spelaren väljer själv var den egendesignade karaktären ska bege sig och vilka uppdrag som ska utföras. I senaste GTA-spelet kör man som en galning rakt fram tills man är utanför polisens radar, i SR2 är det svårare att komma undan, men det räcker med att anta ett uppdrag eller tävling för att slippa undan. Det är lite lamt, men också skönt ibland. För att göra uppdragen krävs att man har respekt, vilket man får genom att göra sidouppdrag och eliminera gängmedlemmar. Problemet är bara att greja respekt är inte alls lika kul som uppdragen, vilket gör att man får tråka ut sig innan man kommer åt det roliga – det är något jag inte är en stor fan av; jag vill ha kul hela tiden.

Precis som i GTA kan man ta vilken bil som helst, bara stanna den och sno den från dess – föregående – ägare. Även båtar, helikoptrar, lastbilar och motorcyklar finns, om det nu lät som att det bara är bilar i föregående mening. Vapen har man massor av och en bra sak är att man inte blir av med dem om man arresteras, vilket händer bland.

Det som skiljer SR2 mot GTA4 är att det är galnare. Det finns inga spärrar på uppdragen, som att en tv-reporter hyr in spelaren för att döda så många som möjligt på utvalda ställen för att kunna täcka händelsen live före alla andra. Jag vet inte hur många som ryker vid ett sådant tillfälle, men det är rena slakten. En annan sak som skiljer är att all text är på svenska, vilket jag inte vet om det är något jag är överdrivet förstjust i. Koola amerikanska fraser låter lite väl udda på svenska.

Saints Row 2 kan inte konkurrera med Grand Theft Auto 4, men det är ett spel som bör falla GTA-fans i smaken. Så kort och gott, gillar du GTA kan du knalla till närmaste spelbutik och plocka upp ett Saints Row 2.