Resident Evil 3: Nemesis

Resident Evil 3: Nemesis var det sista spelet att dyka upp till en Sony-konsol, eller i alla fall det sista som inte är en korkad spinn-off som de där man spelar med ljuspistol. Till skillnad från det första och andra hade spelandet förfinats en aning och man kunde bland annat gå upp för trappor och slapp den filmsekvens för det. Det tackade alla spelare för då det bara tog en massa tid att bevittna sitt trappgående.
Handlingen i Resident Evil kretsade som bekant kring ett gammalt kråkslott i utkanterna av staden Raccoon City. Där hade ett biologiskt stridsmedel kallat T-viruset spridit sig bland dem som bodde och arbetade där. T-viruset är ett virus som förvandlar människor till blodtörstande zombies. Resident Evil 3 utspelar sig på Raccoon Citys gator i rollen som S.T.A.R.S-agenten Jill Valentine från det första spelet i serien. Staden ligger i spillror och är på väg att sättas i karantän – det gäller alltså att vakta sin rygg om man vill ta sig ut levande. Som om det inte vore nog så finns det ett nytt hot som lurar i mörkret – Nemesis!
Precis som Resident Evil är Resident Evil 3 ett överlevnadsskräckspel med betoningen på överlevnad. Man börjar med relativt svaga vapen och har spelen igenom begränsad tillgång till ammunition och bandage. Zombies däremot kan vänta runt varje hörn och är seglivade. Det är just detta moment som är själva tjusningen med en spelserie som Resident Evil och det är det som gjort serien så populär. Ovissheten och ensamheten gör att man tvingas vara vaksam och alert spelet igenom. Även om du är ekonomisk och lyckas bunkra upp med en betydande mängd vapen så kan man inte bära med sig allt utan måste varsamt välja sin utrustning. Med jämna mellanrum finns det platser som är säkra och där man kan spara och byta ut sin utrustning, men däremellan är man helt på egen hand.
För att komma vidare i spelen behöver man inte bara lära sig att slåss mot zombies utan man måste även lösa en hel del pussel och leta upp ett gäng olika föremål som kan hjälpa till att lösa pusslen. De olika pusslen följer varandra ganska linjärt och borde inte vara någon större utmaning för en van äventyrsspelare. En blandning av kryptiska ledtrådar och enkel vardagslogik räcker ganska långt för att ge spelaren nog med tips för att lösa problemen.
Grafiken i spelen är som jag nämnt näst intill identisk med originalen. Den enda skillnaden jag kunde urskilja med blotta ögat var en något högre upplösning, i övrigt var allt sig likt. Ljudet är även det av lite sämre kvalitet än vad som är vanligt idag, men ljud åldras inte lika fort som grafik så det håller faktiskt en genomgående god kvalitet fortfarande och musikstyckena i sig är riktigt stämningsfulla – som sig bör. Kontrollen är stel som den alltid varit i serien. En del trivs bra med detta medan andra aldrig vänjer sig och upplever att de får kämpa med kontrollen spelen igenom.