Text: Caracarn
Spelaren intar rollen som Alias – en elitsoldat som är genmanipulerad för att bli större och starkare. Diktatorn i landet har beslutat att Alias och hans team ska likvideras på grund av att de utgör ett för stort hot. Spelaren intar rollen som Alias och uppgiften är att se till att diktatorns plan inte genomförs.
Den största skillnaden från det första till det andra spelet är att grafiken självklart har förbättrats en hel del, allting är mycket snyggare gjort och de olika karaktärerna rör sig väldigt smidigt. Vapnen har också de fått en uppfräschning och de flesta kan användas på två olika sätt – Nano GL kan till exempel skjuta både raketer och granater, den brutalaste varianten
är dock hagelbössan som kan skjuta explosiva kulor som tänder eld på den som träffas. Nu går det även att ha ett vapen i varje hand – detta gäller de lättare vapnen som pistoler och UZI:s med flera. Det ena vapnet avfyras då med L1 och det andra med R1 vilket fungerar alldeles utmärkt. De flesta vapen känns igen ifrån det förra spelet men några nya finns det, där det fetaste skjuter ut fem små gröna bollar som exploderar med oerhörd kraft.
Till och från i spelet så får du sällskap av dina teamkompisar som springer bredvid dig och hjälper till att slåss vilket ger lite trevligt variation. De hjälper även till att styra olika fordon i spelet vilka består av till exempel en ubåt och attackhelikopter. I en tidig sekvens i spelet så tar spelaren kontroll över maskingevär och missiler på helikoptern medan en teamkompis styr den mellan höghusen. Vad det gäller miljöerna i spelet så består de mer utav stadsområden och inte lika mycket av tråkiga gruvor som de gjorde i det första spelet.
Det har lagts ner mycket tid på att förbättra flerspelarläget som inte var speciellt bra tidigare. Som tidigare så kan upp till sex karaktärer spela samtidigt varav upp till fyra stycken kan vara mänskliga spelare. Det som ger den största skillnaden är de granater man kan använda, framför allt eldgranater som tänder eld på allt i närheten och chockgranater som bedövar den träffade, dessutom blir kontrollen spegelvänd vilket oftast resulterar i att man blir nedskjuten.
Mängden banor har ökat avsevärt även om designen på många är ganska dålig, det finns även speciella banor för så kallat ”Capture the Flag”-spel där man ska ta motståndarlagets flagga och föra den tillbaka den till den egna basen. Ett nytt väldigt bra spelläge är Regime där en diktatormössa – ja det låter aningen fjantigt – är utplacerad på banan. Den som plockar upp den blir diktator och för den personen så kommer poängen att ticka upp i en rask takt. Det hela blir mer intressant av att den som skjuter ned diktatorn får extra mycket poäng och man kan även ställa in så att diktatorn blir av med alla sina vapen. Regime brukar ofta resultera i att alla rör sig mot diktatorn hela tiden vilket ger upphov till ett väldigt röj. Det största klagomålet är att den totala avsaknaden av rustningar oftast resulterar i att det räcker med ett skott med de flesta vapnen, ofta blir man nedskjuten utan att ha någon chans att undvika det.
Red Faction blev känt för sin grafikmotor som gör det möjligt att spränga sönder det mesta längs banorna, väggar, pelare och till och med hela hus går ofta att spränga sönder. Detta ger inte så stor effekt i spelet. Vissa hemliga rum går dock att upptäcka genom lite sprängande och det är självklart en kul detalj.
Om det ska klagas på nånting så är det att spelet är aningen för kort, men flerspelarläget ger en spelet en utökad livslängd. Överlag så är detta ett riktigt bra förstapersonspel för den som spelar ensam, även i flerspelarläget så det är det bra även om konkurrenterna är aningen
bättre på den biten. Red Faction II är ett bra köp kort och gott.