Psychonauts

Det finns spel som egentligen är ganska alldagliga, men som på grund av fantastisk estetik och intrig ändå känns sådär speciella. American McGee’s Alice är ett lysande exempel, liksom Ico och Shadow of the Colossus. Och inget ont med det. Att själva spelmekaniken är det enda som betyder något är i de flesta fall ett utlevat synsätt. Här är det förstås dags att slänga in en obligatorisk brasklapp: ett uselt spel kan inte räddas av grafiskt lull-lull och det finns förvisso fortfarande bra spel som fungerar utan att stödja sig på annat än sin spelmekaniska förträfflighet – såsom pusselspel och allt av Nintendo. Men hade Metal Gear Solid 2 eller Final Fantasy X varit tillnärmelsevis samma upplevelser om man tog bort handlingen och den fantastiska grafiken? Naturligtvis inte.

Med det avklarat kan vi ge oss in på Psychonauts, som är ett ganska typiskt plattformspel. Har du spelat ett så har du spelat allihop, men Psychonauts klarar alla kraven för ett välgjort sådant. Bra kontroll? Japp. Förstklassig bandesign? Jomenvisst. Massor med fåniga saker att samla ihop? In absurdum. Som synes avviker det inte långt från standarden Mario 64 satt, men lyckas ändå variera sig eftersom nivåerna ständigt bjuder på nya välkonstruerade klurigheter. Som titeln antyder får man också tillgång till en rad psykiska förmågor som telekinesi och levitation. Sammanlagt finns det åtta stycken krafter, men man har bara tre knappar att portionera ut dem på. Därmed blir det en del hoppande i menyerna ibland när man helt plötsligt behöver en annan uppsättning, men det är sällan banorna tvingar en till det. Vanligare är att det finns många olika sätt att ta sig vidare, så vilka förmågor man faktiskt använder faller mer på tycke och smak. Bilduppdateringen haltar mellan varven, men annars står sig Psychonauts väl mot Jak, Ratchet, Sly och allt vad de nu heter. Men, som inledningen kanske avslöjade, så är det inte där spelets storhet ligger.

Omslaget stoltserar stort med att Psychonauts är gjort av Tim Schafer, skaparen av Grim Fandango och Day of the Tentacle. Med risk för att få stryk bör jag säga att jag inte spelat något av hans tidigare spel, men det har ju inte undgått ens mig att de anses vara väldigt välskrivna. Att döma av Psychonauts så stämmer ryktet. Olikt de flesta andra spel vågar det faktiskt vara genuint roligt, och det ska till en riktigt trist typ för att inte brista ut i gapskratt åtminstone några gånger under spelets gång. Att handlingen är genomgående välbearbetad även på ett allvarligare plan talar för manusförfattarnas mångsidighet.

Du spelar den unge Razputin vars högsta önskan är att bli en psychonaut – en sorts telepatisk specialagent med förmågan att äntra andras psyken. Det sitter dock inte så bra med hans telepathatande far, så Razputin rymmer hemifrån och skriver in sig själv på sommarlägret Whispering Rock där lovande ungdomar lär sig hantera sina mentala krafter. Nu gäller det bara att han hinner uppfylla sin dröm innan hans föräldrar kommer och hämtar tillbaka honom om en dag eller två. Samtidigt som han lär sig komma överens med den eklektiska samlingen lärare och elever på Whispering Rock. Alla karaktärer känns som helgjutna parodier på typiska scoutlägerstyper, från mobbaren Bobby till smått instabila kamraten Dogen, som måste bära en psykiskt dämpande huvudbonad för att inte råka spränga sina kamraters huvuden.

Huvuddelen av spelet utspelar sig dock inte på sagda scoutläger, utan inuti karaktärernas sinnen. Det är här designernas fantasi verkligen släpps lös. Ingen bana är den andra lik, bortsett att de alla är underbart bisarra. När man invaderar den jättelika mutantfisken Lindas hjärna projiceras man till exempel som ett stort monster med avsikt att förstöra hela den fredliga staden Lungfishopolis. Allt i bästa Godzilla- eller King Kong-stil med strider mot flygvapnet och regelbundna nyhetssändningar om det hemska monstrets framfart. Jag lämnar det åt den presumtive spelaren att få uppleva resten själv och nöjer mig med att säga att det knappast blir sämre därefter.

Psychonauts kommer aldrig att sälja i närheten av de bästa stortitlarna. Eller ens – och det är väl mer tragiskt – 50 Cent: Bulletproof, vilket antagligen säger en massa tråkiga saker om världen idag. Gör dig själv en tjänst och köp Psychonauts istället. Eller gör det åtminstone för min skull, för jag behöver fler spel som det här.