Wow! Det här spelet har vi lyckats med! Ja verkligen, det kommer att sälja som smör. Ska vi ta den ekonomiska risken i att släppa det utanför Japan? Nej, spelkonceptet är för udda.
Sagt och gjort, spelet släpps i Japan med lysande recensioner och försäljningssiffror som följd men trots detta inga som helst planer på att föra över spelet till USA och Europa. Varför? De ser inte att spelet skulle fungera utanför Japan och det är kanske rätt ur ekonomisk synvinkel, då spelet antagligen inte skulle slå på den amerikanska marknaden. Det är dock en stor skillnad på om ett spel inte slår på grund av att det är dåligt eller för att det är annorlunda och därmed inte inhandlas av Svenssonspelaren. Ouendan kategoriseras i det senare facket.
Ouendan liknar ingenting annat man spelat förut. Efter att ha tryckt förbi de första menyerna fyllda av japanska män i svarta rockar som skriker Osu börjar den första banan. En animerad sekvens spelas upp inför ens ögon. En skolelev sitter inne på sitt rum och försöker febrilt att studera. Familjen skrockar och skrålar framför en TV, ingenstans finns lugnet att tillgå. Till slut tröttnar eleven på oväsendet, stormar ut i rummet och visar upp sina skolarbeten med en uppmaning om lugn och ro. Familjen skrattar åt honom, skrocket och skrålandet fortsätter. Vad göra man i denna situation, personligen skulle jag nog dra fram basebollträt och gå bärsärkargång (nu tror vi du ljuger/Red). Killen i spelet är dock smartare än så. Han gör det enda självklara i situationen, han ropar på Ouendan!
Tre män i svarta rockar kommer stormande in i rummet, en japansk j-pop-låt dånar ut ur hörlurarna, numrerade runda ringar dyker upp på skärmen och det är helt plötsligt spelarens uppgift att trycka på dessa ringar i takt till musiken. Förutom ringar kommer det även streck som skall följas med pennan samt en rund skiva att snurra på så fort man kan. Låter det konstigt? Det är det. Men gissa vad, det är sinnessjukt roligt. Lyckas man hålla takten till musiken hjälper man karaktärerna i spelet att uppnå stordåd. Det kan vara allt från att hjälpa den redan nämna eleven att få bra betyg till att rädda världen från robotinvasioner, eller hjälpa en död pojke att träffa sin flickvän en sista gång. Oavsett var problemet ligger finns alltid Ouendan där till hands för att hjälpa.
Spelet innehåller 15 banor med varsin tillhörande j-pop-låt från några av japans populäraste artister. Inlärningskurvan är det närmaste perfekt. Varje låt ökar svårighetsgraden precis så mycket som behövs för att spelaren skall känna att det är möjligt att klara fast man måste kämpa för det. Om man råkar hitta en film på nätet från någon av spelets sista banor på någon av de tuffare svårighetsgraderna – det finns fyra – kommer man antagligen stirra rakt ut i luften och tänka det där kommer jag aldrig klara. Misströsta ej, det gör man. Spelet är ibland frustrerande svårt, men när man i andra spel skulle ha gett upp för länge sedan tänker man bara en gång till i Ouendan. Jag vet inte hur många gånger jag misslyckades på sista banan på den andra svårighetsgraden – runt 50-60 gånger kan jag tänka mig – men jag vägrade ge upp och det jag hade inte tråkigt en enda gång. Är det på grund av den otroligt medryckande musiken, är det på grund av att animationerna och handlingen på banorna är så otroligt genomtänkta eller är det helt enkelt för att snubbarna i Ouendan-teamet är så coola att de saknar motstycke? Spelet är helt på japanska men det gamla talesättet en bild säger mer än tusen ord kommer väl till pass, språkbarriären är inget som helst problem.
Att beskriva Ouendan i ord är inte lätt, det är den typen av spel som helt enkelt måste upplevas för att verkligen förstå vad det är som är så otroligt med det. Filmer och bilder gör helt enkelt inte spelet rättvisa. Jag importerade det här spelet för några månader sedan eftersom det rådde hysteri om det på ett forum, runt 20-30 svenskar hade redan importerat det och höjde det till skyarna. Efter att ha sett en drös bilder och ett par filmer var jag ganska skeptisk men bestämde mig ändå för att ge det en chans. Någonting jag aldrig skulle komma att ångra.
Hur otroligt det än låter så är detta ett av de bästa spel jag spelat på flera år, oavsett format. Jag får abstinens av att inte spela det på ett par dagar. Är ni inte redan förälskade i j-pop och coola män i svarta kostymer (nej, det är du helt ensam om/Red) finner ni det beroendeframkallande spelet på välsorterade internetbutiker.