Text: Nash
Vissa ger sig verkligen inte. Trots att den feodala lorden Nobunaga Oda redan i introt till Onimusha Warlords fick sitt liv avslutat på grund av en synnerligen välriktad pil genom huvudet allierade han sig med demonerna och spred skräck i Japan. Trots att Capcoms forne protagonist Samanosuke klev in och satte en tydlig gräns för dumheterna i tidigare nämnda Onimusha-spel är alltså tidigare nämnda demoniske överlord tillbaka från de döda – igen. Jag säger då det. Att det sprang omkring små återvinningstroll i Capcoms idéfabrik är dock ett sedan tidigare välkänt faktum och när jag snurrar igång Onimusha 2 är det knappast ett välgenomtänkt manus jag väntar mig. Det jag däremot väntar mig, det levererar Onimusha 2 – nämligen hetsigt knapptryckande, buttra samurajer och regelrätt övervåld.
Det märks nämligen från början vad som är kärnan i Onimusha 2, nämligen action. Till skillnad från till exempel Resident Evil är det sällan, om ens någonsin, man behöver stanna upp och tänka efter hur man bör gå tillväga. Vägen är oftast klart utstakad; hitta en skum artefakt, placera den i en staty eller liknande och knalla vidare. Utmaningen ligger istället i ren fighting, det finns nämligen ett väl tilltaget utbud av vapensvingande demoner som gör sitt bästa för att stoppa din framfart.
Kontrollen fungerar faktiskt förvånansvärt bra. Föregångaren Onimusha Warlords präglades av en relativt simpel kontroll där man mest behövde blocka lite då och då och sedan bara gå hårt på slagknappen. Systemet har förbättrats sedan dess, men grunden är densamma. Vår nye hjälte, Yagyu Jubei, rör sig aningen smidigare än Samanosuke och det går nu att utföra mindre avancerade kombinerade slag istället för det aningen montona knapptryckandet som präglade föregångaren. Man kan även absorbera fiendernas själar och med deras hjälp förstärka vapen och rustning, nytt är dock de lila själarna, suger man i sig fem sådana förvandlas Jubei för en begränsad period till en mäktigare krigare, lämpligt nog kallad just Onimusha, och kan tilldela betydligt mer skada. När vi ändå är inne på nyheter har Capcom adderat lite av ett kompissystem. Denna gång är du nämligen inte den enda hjälten. Den cyniske gevärskytten Magoichi, den spjutsvingande tjockisen Ekei, ninjaslyngeln Kotaru och den kvinnliga fightern Oyu finns alla redo att lämna en hjälpande hand lite då och då. Genom ett gåvosystem kan man även utveckla relationer med dessa sidohjältar, Ekei är till exempel fasligt förtjust i mat och dryck och Magoichi gillar historiska dokument, så vem lämpar det sig då att du ger flaskan med vodka du nyss hittat? Beroende på hur väl du håller dig med dessa karaktärer får du hjälp i striderna och kan även bli belönad med ett och annat värdefullt föremål. Det hela är ett intressant inslag som dock kunde vidareutvecklats. Som det är nu tillför det inte så mycket till själva spelandet som det hade kunnat.
Grafiken håller dock konstant toppklass. Trots fortsatt bruk av förrenderade bakgrunder syns det verkligen vilken konsolgeneration Onimusha 2 tillhör. Även designen är av genomgående hög kvalité, sällan har hjältar sätt mer rättrådiga och hjältelika ut och demonerna är onekligen groteska och välgjorda. Vad som dock inte håller genomgående hög kvalité är dubbningen. Det hade varit betydligt bättre att behålla det japanska röstspåret och lagt till text. Nu finns inte ens det som alternativ, vilket är rentav skamligt.
Trots mer eller mindre katastrofal dubbning är jag förtjust i Onimusha 2. Det är ett äventyr som är lätt att plocka upp och svårt att lägga ned. Lagom utmanande och rikligt actionfyllt. Ska man klaga på något, så kunde väl Capcom gått steget längre än att bara byta ut miljöer, karaktärer och finputsa spelandet. Gillade man inte föregångaren är Onimusha 2 ingen större hit och en del smärre kameraproblem existerar faktiskt när skärmen överbefolkas. Det är dock i princip de enda problemen som faktiskt inverkar på mitt omdöme. Letar du efter lite gammal hederlig monsterslakt som försätter hjärnan i viloläge rekommenderas Onimusha 2 varmt.