Odama

Den stora frågan jag ställde mig innan jag satte mig ned med Odama var: är det ett flipperspel med strategiinslag eller ett strategispel med flipperinslag? Eller tja, ska jag vara riktigt ärlig frågade jag mig nog mest om producent Yoot Saito fullständigt tappat förståndet. Sett till hans tidigare spelografi ser det inte så lovande ut på den fronten. Förutom SimTower är han nog mest känd för Dreamcast-spelet Seaman som helt och hållet går ut på att prata med en fisk. En fisk med ett människohuvud.

Av hänsyn till de som faktiskt missat vad Odama går ut på så får jag väl försöka mig på en förklaring. Platsen är feodala Japan. Furst Yamanouchi har blivit förrådd och mördad av sin trognaste undersåte Karasuma Genshin och det är upp till hans son Kagetora att återta kontrollen över landet. Med hjälp av några ganska ovanliga redskap. Det hela går ut på att få ens soldater att bära det mytiska Ninten-klockan genom fiendens borgport. Trupperna beordras runt med hjälp av den medföljande mikrofonen. Det främsta vapnet är dock själva Odaman, vad alla vi andra skulle kalla en flipperkula. Som i alla flipper kan man plocka upp bonusar och sånt men den är minst lika användbar vad gäller att mangla fiendens soldater. Blandningen strategi och flipper blir minst sagt intensiv. Samtidigt som man behöver manövrera sina trupper och kalla in förstärkningar behöver man också se till att med Odaman öppna gömda genvägar och förstås undvika att tappa den mellan flipperpaddlarna.

Det är frenetiskt, men ofta förbaskat kul. Man har alltid tio saker som behöver göras samtidigt och det gäller att ha tungan rätt i mun. Kontrollen är responsiv men siktar man inte rätt så behöver man ett antal skott innan allt går som man vill. Mikrofonstyrningen funkar väl sådär, men ropar man samma order ett par tre gånger så ordnar det sig oftast. Det handlar verkligen inte bara om att sätta raka flipperskott, prioritering är a och o. Skall jag försöka plocka bonusar så jag får mer tid att klara banan? Arbeta mot en grön superodama att decimera fiendens armé med? Eller röja väg direkt till templet så jag kan plocka ner motståndargeneralen tidigt?

Att klara av en bana direkt är inte att tänka på, man får acceptera att det tar några förluster innan man listat ut den där perfekta strategin. Ens närmsta rådgivare börjar försiktigt positiv men blir mer och mer hånfull för varje förlust. Bara det gör att man blir sugen på ett till försök. Odama har egentligen bara en riktig svaghet, nämligen att det inte håller så länge. Sammanlagt finns det elva banor och även om det tar ett tag att bemästra var och en så är ändå spelet avklarat på en eftermiddag eller två. Mer än så tycker jag man kan begära av ett spel nuförtiden. Med en längre kampanj eller någon form av omspelningsvärde hade det varit en riktig – ursäkta uttrycket – fullträff.

Så, är det ett flipperspel med strategiinslag eller ett strategispel med flipperinslag? Nej, det är Odama och det liknar egentligen ingenting annat. Har du tillfälle att låna eller hyra det bör du definitivt slå till. Att köpa det känns inte lika klockrent, men på något sätt bör du passa på att prova det. Vem har inte drömt om att krossa samurajer med en flipperkula?